Anna-Lisa Ring smyckade sina föräldrars grav på kyrkogården i Kisa på fredagen. Med krans och lykta. För henne betyder allhelgonahelgen något alldeles speciellt.
– Jag tänker lite extra på anhöriga som inte finns längre. Det ger ett inre lugn och jag vill ha en plats att gå till. Ju äldre jag blir, desto större behov får jag.
Anna-Lisa Ring var långt i från ensam på kyrkogården. På plats bland alla besökare fanns även Maria Mudri, förvaltningsassistent i Kinda pastorat, som tillsammans med kolleger bjöd på kaffe och kaka.
– Vi är här för att träffa allmänheten och svara på frågor. Det är trevligt och uppskattat.
Även om stämningen genomsyrades av stillhet höjdes kritiska röster bland gravstenarna. Särskilt skötseln av begravningsplatsen där gräset kan stå högt mellan gravarna.
Ett problem som uppstår när den ena graven sköts av anhöriga och den andra av kyrkovaktmästare mot betalning. Här finns önskemål att kyrkan som ansvarig för begravningsverksamheten ska sköta alla grönytor.
– Det får vi inte eftersom det skulle bli orättvist. Så är det över hela landet, säger Sven Molander, kyrkovaktmästare.
Till Kättilstads kyrka hade Vivann Karlsson och hennes bror Åke Karlsson, båda Linköping, sökt sig för att se om sina föräldrars grav.
– Och för att minnas. Det är här vi har upplevt våra högtider och livets tunga tillfällen.
Jyrki Myöhänen, kyrkoherde i Rimforsa församling, var på plats för att möta besökare. Han konstaterade att allhelgonahelgen ökar i popularitet.
– Den slår advent.
Det sägs att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna?– Ja, intellektuellt, men inte känslomässigt.
