Mitt svar till dig då, man 65-70 årsåldern var att "se det ligger på vår mark, brukligt är att man frågar om lov och då lämpligast till närmaste hus, som man ser ifrån stenmjöls högen, så kanske de kan hänvisa till rättmätig ägare, och vi har inte fått högen gratis, vi har betalat både transport och kubikpris, dessutom har vi ingen anledning att skänka bort något eftersom vi själva har användning av materialet. Jag förstår ditt intresse och du kan väl få behålla dina uppfyllda spann inställda i din koffert på bilen men då får du allt betala för det".
"Nej, då häller jag tillbaka det istället", och vad trodde du att jag skulle svara som just ertappat en tjuv halv sex på kvällningen med ett flin på läpparna och med en sådan ovetskap om att det finns skillnader här i livet på vad som är mitt och ditt. Fråga hellre en gång för mycket om du är osäker. Jag hoppas inte du tänkte bråkdelen av en sekund "att kanske jag får det".
Det tillhör också att du sa: "Kommunens grusgrop är aldrig öppen när jag åker förbi där". Men då ska du veta att våran "grushög" är heller inte öppen!
Vi hoppas att du fått köpa ditt grus och fått ordning på dina plattor.
Stenmjölsägarna
Skillnad på mitt och ditt
Jag undrar om du var så road som du såg ut, när jag ertappade dig skyfflandes grus på vår "grushög". Du tyckte min fråga var befängd när jag undrade om du frågat om lov till det du höll på med. Till svar fick jag: "Jag brukar gå förbi här och sett att gruset legat orört ett tag, visste inte vem det tillhörde, och jag behöver några spann till mina plattor, så..."
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.