Mina barn som reste ensamma, mitt hjärta som grät och bar ett hopp att vi skulle träffas någonstans i denna stora värld och under den stora blåa himlen. Den hårda världen som inte orkar med sina barn och deras sorger, trots sina breda områden och sina rymliga rymd. Efter dess hårda behandling som våra barn fick på alla flygplatser och i alla hamnar.
Efter alla de sorliga stationerna, berättade de att det var snöstorm i Sverige och vi fick stanna där bredvid gränsen en stund till. Det var som en chock mot mitt ansikte. Jag hade inte lämpliga kläder som kunde skydda min dotters lilla kropp. Men äntligen skulle jag träffa mina barn, och jag fick inte tänka på annat, mumlade jag med en låg röst. Medan man i världen diskuterade om avsaknad av vattnet, länders budget och ekonomin, splittrades vi hit och dit. Många svåra saker dök upp, men det var ingenting att jämföra med allt som vi fick.
Hårt väder, nytt språk, ny kultur, och nya människor. De nya människor med sina långa ben, klara blåa ögon som liknar havsvattnet, blonda hår, och sina vänliga leenden som bär inne mycket trötthet, såg ut att komma från en annan planet. Deras färgglada ögon, som liknar strandens stenar, lockade oss hela tiden.
Jag läste första meningen på svenska i det fruktade Migrationsverkets byggnad. "I Sverige fick vi trygghet, och frihet". Bra början, sa jag till mig själv.
Det snöade ute, och jag kunde se det genom fönstret. Jag kommer ihåg att jag ritade på fönstrets glas - en sol och ett ljus. Jag behövde värme och sympati.
Reta, mitt hjärtas dotter, ritade en lång väg, och en katt. Hon jamade medan alla människorna skrattade i deras känslokalla sal. Denna sal som innehöll alla sorliga främlingars andetag. Där stod också mina äldre barn stolta över sig själva, att de var modiga, och kunde ta ansvar. Det snöade ute och jag kunde se genom fönstret hur ett modigt barn lekte ute, han utmanade sig själv att stå upp igen efter varje misslyckat försök. Han ville klättra uppför en snökulle. Han andades och började om igen från början. Jag kunde se vår framtid i barnens lek där. Jag kunde se den genom mitt hjärtas ögon, de som aldrig ljuger för mig, de som hela tiden ser rätt.
Jag kunde se vår framtid i min flickas väg som började från fönstrets glas och nådde himlens gränser. Reta, som var fem år bara, kunde rita vår framtid med sina fina små fingrar. Hennes lilla hand kunde göra vad många länder inte kunde tillsammans.
Trots allt anslöt min ambition jorden med himlen. Det fanns inte fåglar i himlen, de flydde för att leta efter värme. Liksom de letade vi efter en varm famn, och trygghet. I Sveriges snö kunde vi hitta den, vi som kom hit med våra utmattade kroppar. Vi kunde smälta snön med våra sorger, den läkte våra trötta hjärtan, och fyllde oss med innehåll.
Plötsligt blir vi en sak, och nära vänner. Vi brukade berätta för honom under långa vinternätter om våra sår, våra sista svarta dagar i Syrien, om allt som hänt när vi sa hejdå till vårt gamla liv. Snön kunde lyssna och behålla alla våra hemligheter. Vi bär i våra unga kroppar, de äldre hjärtan, som bär massor av nostalgi, och mycket av minnen. Hjärtat blir äldre när man bär mer än man orkar. Våra hjärtan och Sveriges snö blir som en mix av glädje, och sorg, en fin mix med en märklig smak. Det blir vår morgons kaffe.
Jag älskar Snön och längtar efter den. Som ett barn som står framför julgranen och väntar på sin julklapp, väntar jag förvånad på den. Den blir mina släktingar som saknas hela tiden. Tvärtom gör snön med oss med sin varma känsla, en charmig blandning av brand och vatten är den. Jag orkar inte dess frånvaro.
Sverige var den första famnen till oss och till våra sorger. Det hade de varmaste händer som tog oss och med sin snö kunde det läka våra sår. Sverige är inte jord, snö, och lång vinter bara.
Det är detta fina minne, och en mammas famn, som bär inne så mycket kärlek. Som främling och som invandrande, var det bara Sveriges snö som kunde röra mitt hjärta, erkänna min mänsklighet och min existens. Snöstorm blev inte heller ett negativt tecken. Det berättade att livet inte tog slut, att det finns hopp som en av mina varma vänner sa.
Det finns hela tiden en ny början efter varje storm - även efter kriget och förstörelsen.