Sedan nästan ett år tillbaka bor jag på Kindagård i Kisa. Här trivs jag fint i min lilla lägenhet. Varierande sysselsättning erbjuds så gott som varje dag. Den som vill kan äta lunch i matsalen, söndag som vardag, och träffa vänner och fika i caféet.
I "terapin" kan man till exempel väva, gå på gympa, spela spel av olika slag, allt som tränar minne och kropp. Men nu har mörka moln tornat upp sig på vår himmel.
Man hotar med att matsalen, café och hela terapiverksamheten ska dras in. Är det här ett finurligt sätt av kommunen att sparar pengar? Nej, det tycker naturligtvis ingen på Kindagård.
Tvärt om, är oron stor bland alla boende på Kindagård, ett 60-tal kvinnor och ett 20-tal män. För mig tycks det märkligt i sammanhanget att det sitter åtta män och en kvinna i kommunstyrelsen och dessa föreslår denna dramatiska nerdragning.
Tänk på detta citat: "Tiden väntar inte på någon, alla blir gamla!" Vi vill fortfarande ha ett socialt liv med flera alternativa aktiviteter och inte bli ensamma och ofrivilligt undanstoppade i våra lägenheter. Det anstår ett samhälle att sörja för sina gamla.