Nu blåser min längtan efter mitt hemland som en stark vind som slår mig, och mitt hjärta kan inte uthärda denna smärta.
Jag saknar mitt land så mycket och inget i hela världen kan fylla mitt hjärta med glädje. För alltid kommer mina ögon att bära min längtan och min sorg, och de ska gråta. Ögonen är själens spegel och kan inte ljuga eller dölja. Utan mitt land känns det som jag inte har rötter, jag är ingenting, föräldralös. Det var hela min familj och hela mitt liv.
Jag kan inte tala om kriget utan att darra på rösten och utan att tårarna kommer. Det är lättare att skriva. Jag kan inte glömma min pappas ansikte när han blickade ut över landskapet, över vår sargade stad, och sedan lämnade allt. Jag kan inte glömma hans ledsna ögon när han var tvungen att lämna sitt hem, och förstod att allt som han hade byggt rann ut i sanden. Han förstod att när vi lämnade Syrien skulle vi aldrig återvända.
Jag kan inte glömma alla vänner och släktingar i båtarna. De växlade mellan hopp och fruktan men fortsatte sin resa mot det okända. De utmanade ödet. Många av dem betalade smugglarna före resan, men köpte då sin död istället för sina liv. De flydde från en död till annan död.
Vad kan de som dessa olyckliga människor göra? Bara samla sina sorger och vandra vidare i tystnad.
På vägen till Sverige var allt svårt. Men samtidigt var jag tvungen att visa styrka för mina tre barns skull. Jag måste rädda dem vad som än händer. Tänk er om ni ser rädslan i barnens ögon. Rädslan för att bli upptäcka av polisen.
De försöker dölja sina tårar med brännande känsla, och ni står där helt hjälplösa, utan hopp. Tänk om era barn upptäcker att ni är svaga, och ni kan inte göra någonting, och samtidigt som ni är allt för dem.
Mina barn väntade rädda för det okända, men de var modiga trots att de var små. Jag sa till dem att de måste leva, och de måste ha en stark vilja, och att de är värda ett lyckligt liv, och sen fortsatte de ensamma. De trodde att de var ensamma, men mina böner, och mitt hjärta var med dem hela vägen. Jag saknar orden som kan beskriva denna smärta. Alla dessa sorgliga minnen lägger sten på bördan.
Många syrier var akademiker, hade bra jobb och hade innan kriget ett värdigt liv. Tänk er att höra bittra kommenterar hela vägen och inte blir insläppt någonstans. Landet är som livet för människor, och när man lämnar sitt land och går från dörr till dörr som tiggare och förlorar sitt värde, det är värre än döden. Så nu förstår jag verkligen att hemlängtan kan plåga och döda människor...