Visserligen hör man oftare det motsatta, det är köer och någon har blivit feldiagnostiserad. Det är sådant som kan vara en katastrof för den enskilde och ska givetvis inte ske men bara för att det går fel i bland, som i all mänsklig verksamhet, får inte det som är bra tappas bort, och det är merparten av vår svenska sjukvård.
Både inom sjukhusvården och vid landets vårdcentraler jobbar många människor och yrkeskategorier som varje dag gör sitt bästa för att hjälpa och lindra. Någon funderade nyligen vad man får för skattepengarna, det fattar man enkelt efter ett besök på någon av våra sjukvårdsinrättning.
Lite oflyt har jag själv haft de senaste åren och olyckligt brutit båda mina fotleder, då har jag varit mycket tacksam för hjälpen jag fått!
Båda olyckstillfällena har varit hästrelaterat, självförvållat kan man säga om man ska vara kritisk.
Trots det har ingen inom vården sagt till mig att "om ni gamla tanter höll er borta från hästar och hittade en mer stillsam hobby att ägna er åt, så bra det skulle vara, så mycket tid och resurser vi skulle spara då inom vården".
Men inget ovett har jag fått när jag trasig och skitig anlänt till akuten med bruten fotled. En sjuksköterska på akuten sa så här "vi har förstått att ni hästmänniskor har ett djupt rotat intresse och engagemang för det ni håller på med".
Mitt första besök, i ett fotledsärende, uppstod när jag for av min häst som blev skrämd. Vänster fot fastnade i stigbygeln och både skenben och vadben gick av. Det blev färd till Vrinnevisjukhuset i Norrköping där dom spikade ihop frakturen.
Efterhand fick jag artros i fotleden, det är inte ovanligt. Blev då erbjuden att få bli stelopererad för att slippa värk och instabilitet i leden.
Det blev ett besök på sjukhuset i Motala där dom ordnade till detta.
Senare var olyckan framme igen. Jag körde omkull med häst och vagn. Vagnen, en tvåaxlad maratonvagn välde och jag hamnade under den och följde med i ca tio meter. Vagnen slog tillbaka på hjulen och hästen sprang hem.
Ja, då fann jag mig åter, för andra gången i mitt liv, sittande på en grusväg i ingen stans med bruten fotled, denna gång den högra. Det blev färd till universitetssjukhuset i Linköping. En natt mellan fredag och lördag fick jag också denna fotled lagad.
Senare fick jag problem med metallföremålen som använts vid reparationen.
För fjärde gången besöker jag ortopeden, också denna gång i Linköping och på en enhet som kallas dagkirurgi. Anländer på morgonen, opereras och går hem på eftermiddagen utan järnskrot i leden.
Och vad vill jag ha sagt med dessa berättelser?
Jo, jag vill ha sagt att jag är imponerad, inte bara över det tekniska kunnandet utan också över det bemötande som jag fått vid alla mina fotleds besök inom sjukvården.
Jag har blivit lagad, står på mina fötter och kan gå, Dessutom har jag blivit vänligt bemött och väl informerad. Personalen, alla kategorier, hälsar och presenterar sig och berättar vad som ska ske, före, under och efter. Inga frågor viftas bort utan svar lämnas, det känns helt bekvämt i situationen, trots att jag själv åstadkommit mina skador genom hästeriet.
Innan jag lämnade dagkirurgin träffade jag en ung undersköterska som tog bort nålen jag hade i armen, efter det bjöd hon mig på på kaffe och ostmacka innan hemgång. Bara det alltså!
Så snacka inte om att få något för skattepengarna. Jag känner mig stolt och glad över vår svenska sjukvård och mer än väl ersatt för inbetald skatt!