Det finns knappast en skogstidning som inte öser sin galla över skador orsakade av viltet. Även en normal viltstam i våra skogar ses numera som ett stort problem.
Skador för 28,5 miljoner inom Vimmerby SBO får väl ändå tas med en nypa salt. Om 64 procent av tallen i dag är skadad kan det väl enbart inte bara vara älgen. Övriga påstående om årliga förluster är också orimliga.
Jag har viss respekt för forskning och resultat, men om någon vill visa att något inte stämmer, med önskad teori är det ingen konst. I skogliga publikationer talar man om miljardförluster, men man tonar ner och fnyser åt att jakten generar minst samma belopp.
Älgen är ett omstritt vilt i våra marker. Största hotet mot ekonomin enligt skogsbruket, en nationalskatt för allmänhet och jägare. Man talar mycket lite om älgens värde som sly- och buskröjare som ersätter dyrbar manuell röjning. Älgen äter mycket sälg- och aspskott, även björksly står högt på dietlistan. Hur skall det värderas? Älgen gör nytta i skogen.
Att leverera siffror på betesskador av vilt, framför allt älg, i nutid i den här omfattningen är föga trovärdigt. Att en gård med hundra hektar har en till växtförlust på 90 skogskubikmeter per år, motsvarande två timmerbilar med släp?
Det finns inga andra värden som gäller för höga skogliga tjänstemän än optimala teoretiska produktionsmål framtagna vid skrivbordet. Och där finns inget utrymme för viltet, visst skall vi bedriva ett rationellt vinstgivande skogsbruk, ingen tvekan om det men i ett väl fungerande ekosystem är mångfalden det bästa för allt vilt och därmed ringa betesskador.
På de 500 hektar skog som vår familj innehar är skogsskadorna försumbara.