Att ur den osannolika smörja som Åkesson förärar oss plocka ut något enskilt exempel och bemöta det är meningslöst. Kvalitén är visserligen jämn, men så oerhört låg. Bland det som berör mig mest illa är ändå avsnittet där Jimmie Åkesson, medvetet eller omedvetet, snyltar på Martin Luther Kings berömda tal med temat ”Jag har en dröm”.
Det är onekligen intressant att Åkesson gör anspråk på att vi ska tro på hans analys av samhället och hans förslag till förbättringar. Han leder ett parti där partiledningen odugligförklarar sina egna ledamöter i EU-parlamentet, som sparkar ut sitt eget ungdomsförbund ur partiet, som har en riksdagsledamot som på lång tid inte satt sin fot i Riksdagen och inte tänker göra det, men som varje månad tar ut sin riksdagsmannalön, järnrörsskandalen och den långa raden av uteslutningar av medlemmar inte att förglömma.
Åkesson vill att jag, han och ett icke klart definierat ”dom” ska bli ett ”vi”. Jag betackar mig för det sällskapet, Jimmie Åkesson och jag kommer aldrig att bli ett ”vi”.