Det kan nog ändå vara bra med en genomgång av vad som gäller i skattefrågan.
Idag är skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer borta för inkomster upp till 10.000 kronor i månaden. Om några månader, 1 januari 2018, flyttas den inkomstgränsen upp till 14.000 kronor i månaden. Det är ungefär lika med medelpensionen för kvinnor.
Diskussionen om missgynnande av fattigpensionärer borde alltså kunna vara avslutad, åtminstone när det gäller skatten. Det vore bra, men det vore också bra om debatten kunde handla om det den borde handla om. Hittills har det varit för mycket tal om hela gruppen pensionärer, mer än var femte svensk, som slarvigt beskrivits som att alla var ”fattigpensionärer”.
Det ger en helt felaktig bild, bland de mer än två miljoner pensionärerna finns det många med god eller mycket god ekonomi. På samma sätt är det fel att kalla alla pensionärer med låg pension för fattiga. Ur ekonomisk synpunkt är pensionärer en väldigt blandad grupp.
Att ta bort det som är kvar av skatteklyftan ser jag som väldigt lågt prioriterat, dels med hänsyn till vad jag skrev i min förra insändare att en korrekt jämförelse mellan pensionärer och löntagare måste ta hänsyn till hela skattebördan och inte bara inkomstskatten, dels för att vi kan använda pengarna till mera angelägna ändamål.
Hemtjänsten är ett sådant exempel, både brukare och utförare förtjänar bättre, den ständiga jakten på minuter är inte värdigt ett välfärdssamhälle.
Kristdemokraternas förslag om att höja momsen för att finansiera fullständigt borttagande av skatteklyftan innebär i praktiken att de fattigaste pensionärerna tvingas betala till pensionärer med betydligt bättre ekonomi.
Det är alltså ett riktigt dåligt förslag.