Vi ställde oss upp som en man (nästan) och sade att såhär vill vi ha det i vår Vimmerby kommun: Vi vill att barn ska kunna växa upp på landsbygden – nu och i framtiden. Vi vill ha kvar små skolor i närheten av där barnen bor. Vi vill inte spara på barnen. Vi vägrar ställa barn mot barn – alla barn är lika viktiga, var de än bor.
Det är utifrån det som kommunen måste byggas. Medborgarna har sagt sitt och det är såhär vi vill ha vårt samhälle. Personliga åsikter måste läggas åt sidan och politik och förvaltning agera på folkviljan, inte bara på kort sikt utan också i ett längre perspektiv.
Hur ofta får en kommunledning möjlighet att agera utifrån ett så tydligt besked från medborgarna? Och hur kan vi organisera vår kommun på bästa sätt, med detta mycket tydliga besked i bakhuvudet?
Jag kan inte hålla med om att det var svårt för någon att lägga en röst för alternativ A. Vi har faktiskt valhemlighet i vårt land. Hur mycket tror ni inte att det har kostat på för oss som, helt offentligt, kämpade för alternativ B? Vi gjorde det inte av tvång utan för att vi tror att det är det bästa för vår kommun – hela vår kommun.
För egen del är jag lycklig när jag ser hur mina barn trivs och mår bra i sin landsbygdsskola, och den ro och framåtanda som infunnit sig i hela samhället nu när skolan är räddad. Men jag vill självklart inte att det ska ske på bekostnad av barnen någon annanstans.
Om jag trodde att det gjorde det så hade jag ärligt talat inte röstat B. Det är inte landsbygdsskolorna som är den stora kostnaden för kommunen, utan helt andra saker. Det är där pengarna måste sparas.
2015-2016 har varit ett extraordinärt år. Orsaken var inte två små landsbygdsskolor, som ärligt talat inte är särskilt dyra i drift. Orsaken var oförmågan/oviljan att lyssna in en stark och tydlig opinion. När man väl skulle börja leta andra besparingar var det flera månader in på 2016. Ett förlorat år i budgetarbetet. Lägg där till en stor flyktingtillströmning som ökat behoven inom skola och förskola.
Detta kan inte räddas genom panikbesparingar. Absolut inte genom att säga upp lärare! BUN måste självklart få mer pengar. Det är inga fantasisummor som behövs. Dessa pengar finns att hitta inom andra områden.
Väljer man mot allt förnuft att säga upp lärare, så måste känslan bli att man straffar befolkningen (barnen) för att folket valde alternativ B. Det känns tyvärr som ett steg tillbaka när jag egentligen trodde att vi hade kommit en bit på väg mot ökat samförstånd. Vi vill väl alla ha en kommun där stad och landsbygd inte ställs mot varandra. Där alla barn får en bra skola.