Jag håller med om att det är för mycket gnällande även om det är oppositionens uppgift att kritisera. Även om ingen partiledare i Sverige, Jimmie Åkesson möjligen undantagen, är lika bedrövlig som Donald Trump så tröttnar man på det ständigt upprepade gnället. Här är det ingen större skillnad mellan partier och block, allt beror på om man är i regeringsställning eller opposition.
Men det finns som alltid en andra sida på myntet det grundlösa skrytet. När nuvarande regering, och Beijer, talar om hur bra det går för Sverige tar man oförtjänt åt sig hela äran.
När regeringen berömmer sig själva för det ökade bostadsbyggandet är det nonsens. I den mån byggandet beror på regeringsåtgärder är det till allra största delen den förra regeringens, alliansregeringens, förtjänst. Alla insatta vet att bostadsbyggande är en mycket utdragen process, att påstå att nuvarande regering efter ett år med S/MP-budget ska äras för det ökade bostadsbyggandet är inget annat än att berätta sagor.
Samma sak med ekonomin, regeringen talar om hur bra det går för Sverige, men finansministern, statsministern, eller för den delen regeringsstöttan Jonas Sjöstedt (V), kan sällan öppna munnen utan att klaga över alliansregeringens "gigantiska och orättfärdiga" skattesänkningar. Man bortser medvetet från att det är just dessa skattesänkningar som gör att den privata konsumtionen kan förbli på en hög och stabil nivå och därmed i hög grad bidra till den goda ekonomiska utvecklingen och minskande arbetslösheten.
Tyvärr är det nog så att regeringsföreträdare och oppositionspolitiker är lika goda kålsupare. Gnälliga eller skrytmånsar, det beror helt enkelt på vilken position de har för tillfället.
Lennart Beijer och jag skulle kanske kunna enas om att det skulle vara bra för Sverige om ledande politiker kunde visa större ödmjukhet, generositet och ärlighet och åtminstone försöka ära den som äras bör.