Nu borde jag väl öppna en flaska champagne, jubla högt och slå klackarna i taket, men av någon anledning gör jag inte det. Jag känner istället en klump i magen och en allmän obehagskänsla.
En del av mig känner mig sedd och bekräftad, något annat vore dumt att förneka. Så vad klagar jag för? Borde jag inte bara hålla käft och vara nöjd? Min chef anser mig ju höra till de ca 50 procent på skolan som uppfyller de av skolverket uppsatta kriterierna. Sant!
Men nu var det ju tyvärr inte riktigt så enkelt.
Jag hörde till de 50 procent som pengarna råkade räcka till. Ja, för det var ju egentligen många fler som uppfyllde kriterierna.
Öh! Ursäkta, hur tänkte ni nu?
Jag frågar mig på vilken skola upphovsmännen till denna befängda lärarlönesatsning lärde sig räkna? Den borde åtminstone enligt mig, hamna långt ner på skolrankingen.
Finns något uns av sunt förnuft eller pedagogisk insikt när man beslutar sig för att genomföra en "satsning" i det utförandet och så illa genomtänkt?
Att ett sådant här förslag kan trilla igenom alla instanser, från regering, departement, skolverk ner till huvudmännen i form av nämnd och förvaltning och bli en realitet utan att någon ljudligt protesterat eller opponerat sig i media på vägen är en gåta?
Så hur gick det till? En gissning är följande:
Skolan är viktig och i kris, lärarna är viktiga, något måste göras. Här har ni tre miljarder, det är vad vi kan lyckas skrapa fram säger utbildningsdepartementet. Fördela dem hur ni vill till lärare som uppfyller de av skolverket utformade kriterierna, men lägst 2500 kronor per person så blir alla glada? Skulle inte tro det..
2500kr/person räckte till ca 50 procent på vår skola. Det betyder naturligtvis att 50 procent kommer anse sig orättvist behandlade och i viss mening direkt kränkta. Har någon över huvud taget funderat på vad det kan innebära? Hur kommer förtroendet mellan rektorer och lärarna som stod utan att påverkas? Hur kommer det att påverka samarbetet mellan lärarna och slutligen skolutvecklingen och elevernas resultat?
Är det så illa att utbildningsdepartementet anser att det bara är ca 50 procent av lärarkåren som är dugliga och resten ger vi en fet smäll på käften så de begriper att de bör göra något annat? I så fall borde de ställt sig frågan var de ska hitta ersättarna.
Min verklighet ser i alla fall annorlunda ut och jag vill utan att fara med infamt smicker försvara utförarna som fick det omöjliga uppdraget att plocka ut de "lyckligt lottade". I det här fallet rektorerna, som sa samma sak. "Jag skulle vilja ge många fler men pengarna räcker tyvärr inte till alla".
Stämningen i fikarummet går att ta på, för att uttrycka mig bildligt.
Personligen har jag ont i magen för att jag kan känna de förbisedda men minst lika dugliga kollegornas outtalade fråga:
Va f..n gör du som inte jag gör?
Inte ett skit, svarar jag lika ljudlöst genom att undvika ögonkontakt och hänga med huvudet.
Ingen avundsvärd sits för någon.
Nej, jag tycker inte synd om mig själv när jag hävdar att man genom satsningen inte bara lyckats misshandla den delen av lärarkåren som inte fick ta del av lärarlönelyftet, utan även lyckats med konststycket att åsamka skada även på de som faktiskt fick ta del av det.
Inte synd, men jag genomgår onekligen ett visst lidande. Framför allt för att jag ser att andra inte har behandlats rättvist. Jag lider när jag pratar med lika oförstående kollegor som jag själv, som fick stå utan. Jag lider för att jag inser att det i förlängningen kommer skada skolan och det viktiga arbete vi utför. En del av mig lider inte minst när jag nås av insikten av hur lite våra beslutsfattare förstår av vad ett pedagogiskt arbete innebär.
Så vad händer nu? Vi kan ju göra det enkelt och ha kommunmästerskap i fingerpekning och alla peka uppåt och säga, det var inte jag det var de. Skadan är dock skedd, vilka konsekvenser det kommer få kommer visa sig, men jag vill uppmana nämnd och förvaltning att begagna sig av kommunens egna ledord.
Mod
genom att verkligen följa upp och synliggöra hur detta på sikt kommer påverka den psykosociala arbetsmiljön på skolorna runt om i kommunen.
Ansvar
genom att som huvudman se till att minimera skadan.
Fantasi
genom att på alla upptänkliga sätt protestera, opponera och synliggöra denna misshandel av lärarkåren och skolan för departement, riksdag, regering.
Jan-Erik Svedberg