Vi betalar vår landstingsskatt eller vad det heter numera men får ingenting tillbaka. Lite smulor som ramlar av bordet när Linköping har ätit färdigt bara.
Och mitt i denna smet sitter politiskt Göran Gunnarsson med partibeteckningen C. Ett C som förr kännetecknade landsbygdsutveckling och glesbygdssatsningar men som numera närmast liknar ett nyliberalt parti med basen på Stureplan. Inte bara nationellt utan tyvärr numera också ute i landet.
Kinda är väl ett av de främsta exemplen på det, och Stångådalsbanan det allra främsta. Att utveckla en klimatsmart tågtrafik, något som C ofta tjatar om utan att för fem öre leva upp till devisen, och koppla samman två grannlän med starka kopplingar i landsbygdshänseende sågar Gunnarsson och C med gäll röst varje gång tillfälle ges.
Det är beklämmande, att Andreas Capilla följer med är väl mera naturligt som tjänsteman. Fast på det kontor han sitter är ju samma uppfattning sedan länge cementerad. Den centralistiska och urbana utvecklingsidén ljusår ifrån den decentraliseringslinje med landsbygdsutveckling som åtminstone C stod för förr.
Men nu ska väl väljarna jagas i storstäderna kan man misstänka. Vilket svek, Gunnarsson.
Som boende i Kisa med sex mil norrut till Linköping och fyra söderut till Vimmerby känner man sig som halv smålänning. Det känns trevligare att åka till Vimmerby, eller på sommaren till Kalmar och Öland, än till Linköping och Stockholm.
Att då knappt kunna göra det utan bil är ett hån. Och de där trånga och obekväma budgetvarianterna till bussar ni erbjuder är verkligen inget alternativ för arbetspendling sex mil till Linköping varje dag, vet jag efter 25 års pendlande.
Det borde en centerpartist också fatta.