Det händer aldrig mig! Eller som föräldrar ofta tänker: "Mina barn och andras ungar". Jag har träffat mängder av dessa under mina år i skolor och föräldramöten som fått vara tvungna att omvärdera sina tankar kring detta problem vad gäller alkohol och droger. Den statistik som presenteras idag genom massmedia och som är skrämmande är ingen nyhet och långt ifrån sanningen. Jag fick väldigt olika svar från elever på mina frågor beroende på om läraren fanns med vid mina föredrag, likadant med vuxna som satt i grupper. Det blev helt annat vid individuella samtal.
Detta var för 20 år sedan och det har bara blivit värre mest beroende på att "unga vuxna" har mer tillgång till den "fula marknaden" och deras vuxna föräldrar har tappar greppet och blundar. Vad ska jag skriva till dessa som tyvärr fått se sitt barn, misshandlat, våldtagen, förnedrat och kanske till och med mist livet. Jag har träffat några stycken vars liv aldrig blir det samma igen och som ständigt går med självanklagelser och skuldkänslor livet ut. Visst är det bra med alla slags organisationer och människor som jobbar med det dygnet och året runt. All heder åt er och detta arbete ni utför. Men ni blir inte klokare av statistik och forskning, jag blir mest irriterad av all tid som läggs på detta när mörkertalet är större än vad dessa siffror visar. Jag sa till en orolig, nedbruten mor en gång som var fylld av oro vid en sjuksäng där hennes dotter låg i sin förnedring:
"Säg aldrig mer att du älskar ditt barn när du själv har "köpt ut" skiten som gör att hon ligger här".
Det jag sa då stämmer även idag och ännu mer, skärp din vaksamhet, det gör inget att ställa lite extra frågor till barnet. Köp inte trotsigheten i att då frågar jag väl någon annan!?
Grattis för det har de flesta redan gjort.
Måhända kan det vara dystra tankar men jag är realistisk och har levt i allt detta på ont och gott. Så ta inte illa upp om du som läsare blir arg och upprörd så är det ju också positivt.
Trevlig sommar i all välmening.