En man (det kan lika gärna vara en kvinna, men det är oftast en man) stiger upp inför allmänheten och börjar tala. Han talar om den gamla goda tiden, om förlorad stolthet och prestige, om fähundarna och förrädarna som sitter vid makten, om utlänningarna som tränger på från alla håll.
Till en början är det bara få som samlas kring honom, nickar instämmande och säger: ”Där har vi en som vågar säga sanningen”.
De flesta vänder ryggen åt honom.
Det kan stanna vid detta och det kan bli ännu värre. Krisen rullar vidare, till synes ohejdbar. Fruktan för fattigdom och misär sprider sig. Mannen, som i förrgår var en irriterande kverulant, kan bli en inflytelserik populist. Med det ökade inflytandet ökar hans djärvhet och maktlystnad.
Han kan lova allt till alla, mod åt de rädda, styrka åt de svaga, sysselsättning åt de arbetslösa, ära och äventyr åt de uttråkade, guld och gröna skogar åt hela folket. Allt de behöver göra i gengäld är att ge honom sitt obegränsade förtroende. Detta är inte endast en prövning för demokratin som politiskt system, det är en prövning för människornas förnuft.
Tyvärr kan det bli frestande lätt att falla till föga i en sådan situation. Mannen triumferar, åtminstone för stunden. Med hjälp av censur, parader, propaganda, flaggviftande, politiskt skådespeleri och diverse drastiska åtgärder kan han för ett tag få det att framstå som om det blivit bättre. Folk kan förledas att tro, vill spontant tro, att han eftersträvar deras välgång.
Det är fel.
Vad han åstadkommer i praktiken är att omvandla den allmänna krisen till sin egen katastrof.
Och när en ny generation sitter bland ruinerna, mitt i stanken av svikna löften och brustna förhoppningar, har den äldre generationen inget svar att ge förutom bitterhet och hyckleri.
Så kan det gå.