Så, vad drömmer jag om?
Jag tänker på alla dessa barn i mitt gamla hemland Syrien som sover utan mat, utan leende på sina läppar. Barn som inte har någon framtid, barn som fryser till döds. Vad har de gjort för att förtjäna detta hemska krig. Jag gråter och drömmer om att det ska komma en dag då barnen kan gå i skolan igen, leka som barn i andra länder gör. Jag drömmer att det är fred på jorden, och de växer upp under kärlek.
När jag pratar om Syrien tittar jag automatiskt ner i golvet. Jag vågar inte se folk i ögonen. Jag vill inte se medkänsla, jag vill inte visa min svaghet. Jag håller tillbaka mina tårar och drömmer om en framtid då kärlekens röst blir högre än vapnens röst. Kärleken är precise vår räddnings planka. Jag drömmer att Syriens barn kan höra regn musik istället för bombers ljud. Vi kan inte låta kriget krossa våra drömmar. Jag är säker att på att de flesta drömmar blir verklighet.
När jag var liten lärde de oss i skolan att lidande ger styrka. Hur kan detta vara sant? Jag har aldrig förstått det. Jag tänker på alla föräldrar som inte kan skydda sina barn, hur mycket de lider. Väldigt lidande kan bryta sönder oss inuti och i hjärtat, fast att vi visar kraft. Vågorna brytas alltid mot starka klippor. Jag drömmer om en framtid när styrka kommer från glädje istället för lidande. Bara himlen kan lösa det.
Jag tänker mycket på när vi blev tvungna att lämna vår hemstad. Hade vi något val? Kunde vi kanske ha stannat där? Jag ältar alla frågor och drömmer om att det ska komma en dag då jag besöker mitt kvarter och dricka en kopp kaffe med mina grannar.
Jag ser hur mina barn växer upp i Sverige, det fantastiska landet som öppnade sin famn och tog emot oss villkorslöst. Jag ser hur de sakta blir en del av samhället, jag ser tryggheten i deras ansikten när de sover. Nu har vi gjort Sverige till vårt hemland. Syrien och Sverige är båda i vårt hjärta . Jag kan inte lämna mina härliga kompisar, underbara lärare sa min lilla dotter Rita, stackars hon. Vi drömmer om att det kommer en dag då vi kan återgälda.