För det första, det är utomordentligt beklagligt att författaren valt att vara anonym när han/hon, i vart fall enligt egen utsago, besitter denna kompetens att kunna lösa Vimarskolans svåra problem.
För det andra, skall man kritisera något eller någon skall man samtidigt lägga fram förslag till konstruktiva åtgärder för att kunna råda bot på kritiserade felaktigheter. Artikeln innehåller visserligen förslag till åtgärder men dessa tänkte jag filosofera om nedan.
Redan ingressen med påpekandet att vare sig politiker eller skolledare vill konfronteras med 15-åringar eller deras föräldrar torde kunna hänföras till bristfällig insikt i verkliga förhållande. Man ställer sig spontant frågan, håller resten av insändaren samma sakkvalitet, dämpas förtroendet automatiskt för artikelns skärpa.
Med min egen erfarenhet av och utbildning i juridik som grund, synes artikelförfattaren helt sakna respekt för gällande rättsväsende. Jag är inte helt övertygad om att åklagare och polis har befogenhet att följa artikelförfattarens frejdiga eller vildsinta förslag till åtgärder.
Genomdrivandet av artikelförfattarens förslag till åtgärder skulle enligt min bedömning kräva en rad lagändringar, som jag avstår att i detalj gå in på.
Artikelförfattarens första förslag till åtgärder synes innehålla vissa "övertramp" vad gäller rättssamhällets regelsystem. Skolan får inte stänga av elever hur som helst när vi har allmän skolplikt upp till en viss ålder. Vidare har artikelförfattaren bestämt sig för att kunna åtala föräldrar utan att fundera på vad ett eventuellt förhör givit för resultat och alla andra rättssäkerhetskrävande åtgärder givit vid handen.
Förslagen under punkt två synes också sakna den mest elementära förankring i det regelverk som bl. a. skolan har att följa.
När vi sedan tar del av förslagen under punkt 3 hittar man någon form av cirkusartisteri i den högre skolan. Jag anser mig berättigad att konstatera, här skulle både skolverket och justitiedepartementet få en grannlaga uppgift att bara sjösätta vissa av förslagen i artikeln. Det av artikelförfattaren konstruerade "lämplighetsregistret" med konsekvenser på medborgares kreditvärdighet är en fantastisk idé, men jag har svårt att förstå kausalsambandet - orsakssambandet.
En förälder vars barn varit inblandat i ett mobbingärende skulle alltså kunna nekas bilköp på avbetalning eller beviljande av lån för köp av hus, ex vis. Synnerligen intressant idé - hur skulle detta fungera och till vilken konstruktiv nytta?
Det synes må hända ambitiöst och operativt att framföra dessa förslag till åtgärder, det hade varit mer imponerande om framförda idéer över huvud taget kunde genomföras - i sådant fall hade man haft något att ta ställning till. I detta specifika fall torde man kunna hänföra framförda synpunkter till att vara skrivna i någon form av affekttillstånd och kombinerat med avsaknaden av tillräcklig insikt i hur skolan fungerar.
Sådana kombinationer leder sällan till något framgångsrikt. Det är mycket bra att vi engagerar oss i de samhällsproblem som berör oss alla och som är väsentliga. Vi skall däremot vara något försiktiga att kritisera de människor som gör allt vad som står i deras makt för att bl a få ungdomar att fungera i ett samhälle. Det är lätt att kritisera - det är inte lika lätt att få detta komplexa samhälle att fungera som vi skulle önska.
Jag sällar mig självfallet till skaran av medborgare som vill få bukt med bl a mobbing. På det planet är vi helt överens.
Ulf Saxholm
Angående mobbningen på Vimarskolan
Några reflexioner över anonym insändare gällande barn som mobbar m.m. Det är framförallt två saker som slår mig när jag har förmånen att ta del av den utsvävande artikeln om mobbingproblematiken på i detta fall, Vimarskolan.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.