Som pensionär blir alla olika partiers löfte om allmosor på en hundring hit eller dit mera som ett stort hån och svek. Trovärdigheten i alla löften är minimal, och de bryts ganska omedelbart när den nya mandatperioden på fyra år är ett faktum.
Det blir inte bättre med dagdrömmare i politiken och det vore skönt att höra en regering som pratar klarspråk med realistiska mål, istället för fantasier.
Oavsett vilket område det rör sig kring så blir det så uppluckrat och fel i slutändan.
Som nyopererad och snabbt utskriven var läkaren och jag överens om att han ville ha "sängplatsen" och jag tänkte på räkningen som kunde bli någon hundring mindre...
Att ens behöva tänka på det viset är ganska jobbigt, min tandvård är lika lågprioriterat som glasögon och det blir allt längre mellan besöken.
Pratar vi sedan om vad om vad biljetter på tåg och buss kostar är det en resa i kvartalet tur och retur till Kalmar som gäller för min del, och "med egna pengar" för att träffa släkten som är kvar.
Slutligen kan jag inte se hur detta allmosesystem ska kunna driva Sverige framåt, med att sila mygg och svälja kameler. Vem ska då stå för notan?
Jag lever drägligt på 7 500 kronor i månaden efter skatt. Det ska räcka till mycket, men ingen framtid.
Jag har blivit i ett land där främlingskap ofta nämns och jag blir i takt med tiden en sådan... Främling.