"Varför har medmänsklighet blivit en bristvara i vårt samhälle? Visst är det hemskt när vi slutar att bry oss om varandra?"
Detta skrev jag år 2000 och det är skrämmande att inget blivit bättre. Med den regim vi har nu kommer det bara att bli ännu sämre. "Alla ska må bra!" Har du hört det sägas någon gång? Men vad spelar det för roll att använda vackra ord om man inte menar dem?
Tänk på Afzelius sång "Säger du att du är min vän så är du kanske det". Men när du visar det i handling då är du det.
Vad är det hos människan som får honom/henne att förtala andra? Är det rädsla eller "jantelagen", den svenska avundssjukan och missunnsamheten? Tänk att det är så trångt att det inte finns plats för olikheter.
Varför har jag dessa funderingar? Jo, hos barn ser man en råhet som är skrämmande. Var har de sina förebilder, tro? Jo, hos oss vuxna, förstås. Det är lätt att säga att mobbning och våld alltid måste angripas. Det tycker ju alla. Men ändå finns mobbning och våld på alla nivåer. Vuxna går tyvärr inte före med goda exempel.
Bibelns "kärleksbudskap" är inte så dumt, egentligen: Behandla andra som du själv vill behandlad, för mot skvaller och förtal står du dig slätt.
Och när jag skrev detta var inte sociala medier så många och så förödande snabba! Vi hade ett land med fungerande välfärd, som nu raseras bit för bit, med lagar och förordningar med innebörden "kom inte hit!"
Demokrati, solidaritet, omtanke och medmänsklighet är ord som måste få tillbaka sin innebörd.