Under nĂ„gra Ă„r av mitt yrkesliv var jag en obehörig lĂ€rare. Vi som brukar hamna i kolumnen âsvenska skolans misslyckandeâ. Den hĂ€r perioden, som ligger nĂ„gra Ă„r tillbaka, gav Ă€ndĂ„ sĂ„ mycket inblick att jag dristar mig till att ha en Ă„sikt.
Nu skriks det högt över att ingenjörslandet Sverige snart bestĂ„r av folk som inte kan rĂ€kna, elever kan inte lĂ€ngre för hand skriva sĂ„ att det Ă€r lĂ€sbart och den text de lĂ€ser förstĂ„r de inte. Skolor lockar med âglĂ€djebetygâ för att bli valda.
Att vi förvÄnas Àr det som Àr förvÄnande. Under framförallt senaste decenniet har det digitala hyllats. Pedagogiska paddor introduceras redan i förskolan, i skolan har skÀrmar ersatt riktiga lÀromedel och gamla beprövade metoder att lÀra sig rÀkna, lÀsa, skriva och förstÄ har förpassats till bakgÄrden.
Parallellt med detta har vi fÄtt en ny sorts förÀldrar att samarbeta med. FörÀldrar som inte vill ta fajten med sina barn, förÀldrar som utgÄr frÄn att det Àr lÀraren som har fel, inte barnet, om barnet skriker könsord eller trycker upp lÀraren mot vÀggen med hot om stryk. LÀs för övrigt Sanna Hogmans utmÀrkta krönika "Vi mÄste sluta dalta med eleverna" i denna tidning, om ni inte gjort det. Givetvis Àr dessa förÀldrar inte i majoritet, men den hÀr klicken rÀcker för att utmaningen att bedriva vettig undervisning ibland synes omöjlig.
I klassrummet sitter curlade elever, inte alla, men nĂ„gra, som inte stĂ„r ut att vara ifrĂ„n sin mobil ens för en stund, som tar en tillrĂ€ttavisning sĂ„ hĂ„rt att det blir krismöte, som inte vill lĂ€ra sig nĂ„got âtrĂ„kigtâ och ser till att de som faktiskt vill lĂ€ra sig inte har en chans att fĂ„ studiero. Det sitter â eller springer omkring - elever som borde fĂ„ extra vuxenstöd. Men det finns inte att fĂ„, hĂ€r ska det sparas. Och dĂ€r stĂ„r en och annan lĂ€rare, obehörig eller utbildad, som inser att det hĂ€r Ă€r nog Ă€ndĂ„ inte för mig. Tack och hej.
Den stora frĂ„gan Ă€r Ă€ndĂ„ â varför har svenska skolan större bekymmer Ă€n andra? Dags att börja fundera pĂ„ det, för oss alla.