När bilen väntade på ett verkstadsbesök bestämde jag mig för att istället cykla sträckan Västervik-Målilla när jag skulle besöka mina föräldrar häromveckan.
Det blev en i många stycken njutbar cykling på små asfalts- och grusvägar en vacker vårkväll. Undantaget var sista milen mellan Hultsfred och Målilla.
Som bilist har jag glatts åt att 34:an fått mitträcken, vägens standard blivit bättre och hastigheten kunnat höjas.
Priset har tyvärr andra trafikanter fått betala. Tidigare var det kanske inte så trafiksäkert, men ändå möjligt, att cykla på riksvägen.
Inledningsvis ser det bra ut med cykelbana från Hultsfred. En första kuriositet dock: Efter några kilometer får jag korsa 34:an, eftersom cykelbanan fortsätter på andra sidan vägen. Efter ytterligare några kilometer tar cykelbanan slut.
Lyckligtvis har jag cyklat sträckan tidigare och förberett mig. Det går att ta sig fram på mindre vägar.
Under den fortsatta färden får jag korsa 34:an ytterligare en gång, stanna två gånger för att öppna dörrar i viltstängslet och ytterligare två stopp för att passera vägbommar.
Jag är tacksam för att jag pumpade cykeln innan färden. Det grova gruset på en av småvägarna hade gått hårt åt ett däck med dåligt tryck.
Vid en av viltdörrarna får jag hålla dörren öppen med en hand och med andra handen lyfta cykeln över en tröskel. Då är man glad att man inte är en cykelpendlare med en lite tyngre cykel och en matkasse i cykelkorgen.
Så här långt kommen i texten förstår jag att mer än en bilist tycker att jag låter gnällig.
Allt jag beskriver är givetvis hanterbart för mig som nöjescyklist, men hur många är villiga att arbetspendla med cykel på sträckan under sådana omständigheter? Med en bra väg hade cykelpendling några dagar i veckan säkert realistiskt för många under sommarhalvåret. Tolv kilometer är inte mycket med en elcykel.
Tyvärr är inte det här ett enstaka olycksfall i arbetet. När E22 fick mötesfri väg mellan Västervik och Gamleby hände exakt samma sak 2010. Cykelväg byggdes fram till Almvik, ungefär halvvägs, sedan var pengarna slut.
Min cykelresa från Västervik till Vimmerby hade gått att göra kortare om inte E22 från Västervik till Verkebäck fått vajerräcken strax efter millennieskiftet. Återigen - en efterlängtad och trafiksäkerhetshöjande åtgärd om man färdas med bil. För övriga trafikanter en död hand.
Som av en slump kom riksrevisionen tre dagar före min cykeltur med en granskning av Trafikverkets insatser för cykelinfrastruktur. Ur slutsatserna läser jag:
• ”Cykelinfrastrukturen brister i framkomlighet mellan och inom olika tätorter, och på många platser hänger inte cykelstråken ihop.”
• ”Ett antal statliga vägprojekt har lett till att tidigare möjligheter att cykla helt eller delvis har byggts bort.”
Sträckan mellan Hultsfred och Målilla är en utmärkt illustration av båda punkterna.
Till den bilist som säger att det skulle bli alldeles för dyrt att bygga en cykelväg hela vägen för några få cyklister svarar jag: ”Det kanske stämmer, men varför i så fall bygga en väg som når halvvägs?”
Det är lätt att se framför sig hur Trafikverket i sin årsredovisning kan berätta att ”i år har vi byggt X antal kilometer cykelväg runt om i Sverige för Y antal miljoner”. Om sedan cykelvägarna leder någonstans, och om de är till nytta för cyklisterna är oklart.
TRAFIKANT