Några av mina vänner frågar mig varför jag flyttar från Stockholm just när jag fått barn. "Här finns ju allt", säger de. Förskolor på franska och engelska, förskolor med all möjlig specialkost, förskolor med kooperativ och såklart, min favorit, vanliga kommunala förskolor utan knussel. Gemensamt är att inga av just dessa vänner har barn. För alla med barn i Stockholm förstår de verkliga skälen bakom flytten: trygghet och logistik. Det var även av dessa anledningar som vi bröt upp från livet som vi levde. Lägenhet såldes, jobb sades upp och vänner togs farväl av.
Istället valde vi att satsa på ett liv i Tuna. En satsning är faktiskt precis vad vi har gjort. Vi satsar på en näringsverksamhet i Tuna. Vi satsar på ett liv på en gård med lite skog. Vi satsar på att vårt barn ska gå i en förskola och skola som vi tror på.
Vilket mottagande vi fått! Föräldrar som bjudit med oss på fika och promenader, näringsidkare som vill samarbeta, teatersällskap som öppnat dörren in i gemenskapen. Framför allt har vår dotter fått den pedagogiska start i Tuna skola som vi önskat oss, med nyfikna och kunniga lärare. Med andra barn som vi redan kan namnen på, och med föräldrar som vi känner igen – det var exakt det här jag ville ge mitt barn!
Jag läste någonstans att man inte ska använda annat än barnets lärande som ett slagträ i debatten om byskolans vara eller icke vara. Men i det här fallet blir det ju svårt. Eftersom Tuna skola inte har uppvisat några brister i pedagogik eller lärande. Tvärtom tillhör till exempel Tuna skola toppskiktet vad gäller högst lärarbehörighet i kommunen (87 procent HT23 enligt Vimmerby kommun). Vilket är högre än de alternativ som nu tycks stå till bud för mitt barn. Jag har inte funnit några rapporter om låga kunskapsresultat hos tidigare elever från skolan.
Vad som i stället tycks vara fallet bakom den här situationen, och som inte är något nytt, är en bristande budget. Några detaljer har ännu inte förmedlats till oss vårdnadshavare utöver att det bland annat rör sig om ett underskott på över 16 miljoner kronor. En katastrofsiffra som svårligen kan repareras genom att transportera runt små barn. Istället tycks ett slukhål vara gymnasieskolan som ungdomarna väljer att inte gå på (Dagens Vimmerby 20/9 ”ett nettounderskott på omkring nio miljoner kronor, härrör till skillnaden på utgifter kontra intäkter för gymnasieelever som studerar på annan ort”).
En annan anledning bakom den uppkomna situationen är att elevplatser står tomma. Vimmerby kommun uppvisar tydligen en nedåtgående kurva vad gäller antalet elever på skolorna. Tuna skola har förvisso tappat elever historiskt, men likväl påvisat en tillväxtprognos (45 elever idag, 55 elever år 2028). Kommunens tomma elevplatser ska på kort sikt lösas genom att flytta några barn hit och andra barn dit. På lång sikt känner jag inte till vilken lösning som förordas. Men jag har ett lösningsförslag: Vad sägs om att satsa på barnen istället?
Jag förstår att den här situationen är en mardröm för alla inblandade. Men det går inte att bortse från det faktum att det sänder tydliga signaler om prioriteringar att den här debatten är 1) aktuell nu. 2) har varit aktuell tidigare.
Jag ställer mig själv frågan om jag och min familj hade satsat på en flytt till Tuna om vi vetat att det var en salespitch som inte ens kommunen verkar tro på. Nämligen en framtid på landsbygden. Jag hoppas att jag, och andra familjer och näringsidkare i Tuna, inte ska behöva ställa oss frågan i skarpt läge; om livet här är värt att satsa på.