Det skrivs ju mycket om hur man kan råda bot på ensamheten på äldre dagar. Man kan gå med i föreningar och få lite gemenskap där. Det är så välment med alla dessa råd, men har någon tänkt på hur åsidosatta många blir just vid föreningsmötena?
Inte duger det att bara komma dit och inbilla sig att få delta i gemenskapen hur som helst inte! Nej, en främling blir ohjälpligt satt åt sidan, ingen tittar åt henne, än mindre blir tilltalad. Och absolut frågar man inte en okänd person om något. Förvisso är vi väl alla nyfikna, men frågor ställs inte sådär direkt, hellre då efteråt och av andra.
Varför måste det vara så här? Är det kanske fult att tilltala främmande personer? Till synes verkar det vara så att ju större grupp desto ensammare blir människan. Vilket sammanhang bör man söka sig till för att få lite gemenskap?