En dramatisk bilbrand i Rumskulla för ett par år sen. Personerna i bilen tvingades snabbt ta sig ut bilen som fattade eld bara några hundra meter från hemmet. Åt bilen fanns inget att göra.
Att få till en avslutningsintervju med kollega Jimmy Karlsson är inte helt enkelt. Är det inte ett akut djurskyddsärende så är det en långtradare som vält eller något annat akut som får honom att hojta "jag drar!" innan man ser ryggtavlan försvinna genom redaktionsdörren.
Oförutsägbara just-nu-händelser är hans grej.
– Pang på, då vill jag vara med, vara där, säger han när vi får en stund över.
Visst får han en adrenalinkick av blåljuslarm, eller något stort som gör att han får lägga annat åt sidan.
– En god vän säger "men du har ju jagat brandbilar sedan du var tio!" Och det ligger något i det. Det var en stor brand utanför Nossen och jag cyklade dit som en galning.
Hur det ska bli att släppa en del av det här när han nu drar sig tillbaka från livet som anställd, vet han inte.
– Det känns kluvet, av flera skäl. Det kan nog bli en utmaning att inte vara i just nu-händelsernas centrum.
Men han är inställd på att kvala in under den flitigt nyttjade nyordstiteln "jobbonär".
– "Slutar" är ett hårt ord. Visst gör jag det i en mening, men det är inte ett definitivt ”The End”. Jag kommer att hoppa in och dyka upp i spalter och på sajt, när jag behövs och det passar mig.
Jimmy Karlsson på väg in på redaktionen sista arbetsdagen som anställd. Men han har siktet inställt på att rycka in när det behövs, och det passar honom.
Beslutet att gå nu, med några år kvar till både pensionens riktålder och det jämna 50-årsmärket på jobbet, hänger inte ihop med förändringar på tidningen eller i branschen. Vägen mot det digitala och beslutet att dra ner utgivningen av papperstidningen till tre dagar i veckan ser han som nödvändiga åtgärder.
– Man kan tycka vad man vill om den tekniska utvecklingens framfart, men vi måste anpassa oss till den tid vi befinner oss i. Jag har alltid trivts med förändringar, i alla fall till stor del. Det har varit jättekul att få jobba med nya arbetssätt som kommit in i jobbet, bland annat rörligt. De senaste åren har varit några av de bästa. Jag gillar själva skrivandet också, när jag känner att jag har flyt och det funkar.
Och egna vanor har med oväntad lätthet gått från papper till digitalt.
– Jag har min morgonrutin. Går upp tidigt, sätter på kaffe, läser Vimmerby Tidning och DN i den ordningen och när jag kommer till redaktionen drar jag på P4Kalmar. För bara några år sedan satt jag med stora papperstidningar, nu läser jag i mobilen. Snabbheten den digitala utvecklingen fört med sig är en stor förändring, förr fick ju läsaren vänta på att det kom i pappret, nu levererar vi nyheter dygnet runt.
"Jag har trivts på jobbet, och de senaste åren har varit extra bra."
Han suktar alltså efter är att få äga sin tid. Att kunna ta tag i alla projekt han sett i ögonvrån nu, och inte ett diffust sedan – ett sedan som man aldrig vet om det kommer.
– Medan jag fortfarande är vid god vigör. På senare år har det blivit några tråkiga och sorgliga påminnelser om att livet kan ta slut tidigare än man tänkt sig och det har nog förstärkt tankarna på att gå lite tidigare.
Jimmy skär bilder i en skärmaskin i tidningssätteriet. Tidigt 1980-tal.
Men hur började hans 47-åriga bana på Vimmerby Tidning? Rena slumpen. Högstadietiden var stökig. Han var mer intresserad av mellanöl och mopeder. Hade lätt för sig, men kryp i kroppen.
– Det var mycket skolk, inget fokus på skolan. I nian kom de på att jag och min kompis inte var skolmogna och vi fick veta att Vimmerby Tidning snabbt behövde två springsjasar. Vi hade ju flera månader kvar av sista terminen i grundskolan, så det blev en uppgörelse mellan tidningen, skolan och våra föräldrar. Tanken var jämkad studiegång, men det funkade inte. Vi blev en del i tidningsdistributionen, viktiga kuggar för att tidningsutkörningen skulle funka och jobbade sexdagarsvecka. På lördagsmorgnarna fick vi till och med betalt.
De stökiga 16-åringarna fick eget uppehållsrum dit det ringdes: "sjas till kassan!" De körde ut tidningar i de nya villaområdena som växte i snabb takt, sopade grus på gården, hämtade post och gjorde sånt som sjasar var till för. Våren 1978 blev det jobb ledigt i redaktionens fotolabb.
– Jag hade aldrig sysslat med framkallning eller fotografering, men det högg jag på. Hösten 1979 blev vi morgontidning och då behövdes mer folk till tidningssätteriet, när det blev två skift och då började jag där som grafiker.
I början av 90-talet blåste förändringens vindar. Datorerna var på väg in, grafikerna på väg ut. De flesta förstod att mängder av jobb skulle ryka.
– När jag var 30 kom skolmognaden ifatt mig. Jag läste på ABF-skolan två dagar i veckan och blev samtidigt fackligt aktiv i Grafikerförbundet. Det var på en facklig sammankomst jag fick nys om den 2-åriga journalistutbildningen på Ädelfors folkhögskola och det var ju journalist jag ville bli, jag hade ett samhällsintresse. Jag och en kollega från redaktionen sökte samtidigt. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma in, men det gjorde vi, båda två.
Han sadlade om från grafiker och efter studier på Ädelfors Folkhögskola 1992-94 blev han reporter på Vimmerby Tidning.
När han var klar med utbildningen flöt det bara på, han blev reporter. Det har blivit drygt 30 år och säkert en bit över 20 000 artiklar, av varierande omfång. Han har bevakat kommunen och "avverkat" nio kommunalråd om man räknar det nu sittande, Helen Nilsson, två gånger. Några nyhetshändelser sticker ut.
"Dagen för midsommarafton 2011. Kollegan Janne Strömsten fick tips om pågående bankrån på Handelsbanken. Slet åt mig kameran och sprang. Vid nuvarande Guldkant hörde jag ett skott. På Fiskartorget såg jag rånarbilen fly i riktning mot gymnasiet mot enkelriktat. Sen stormade den chockade personalen ut från banken. På bilden tar polisen uppgifter av två vittnen till rånet."
– Som när Janne Strömsten skrek i korridoren ”Jimmy! Bankrån! Handelsbanken!” Jag slet åt mig kameran och bara sprang, när jag kom i höjd med där Guldkant ligger nu hörde jag ett skott och tänkte "vafan ska jag göra?" Den typen av händelser glömmer man ju inte. Eller tragiska olyckor, som när en bil körde genom isen i Yxern. Jag kom fram innan de hunnit spärra av, det var bara ett svart hål i isen och lite rester av en stänkskärm på isen. Jag var där när dykarna kom från Västervik och 45 minuter senare drog upp kroppen.
"Han heter George. Vi möter honom i vimlet vid mottagningscentret i Przemysl, där volontärer från olika delar av världen och poliska myndigheter och frivilligorganisationer byggt om en omfattande flyktingsmottagning. George berättar han och sambon, som syns i bakgrunden tillsammans med sin dotter och barnbarn, bara några dagar tidigare bodde i en villa strax utanför Kiev som vilka vanliga européer som helst. Här är de asylsökande och det enda bohag de har ryms i deras packning."
– Men det största är reportageresan till Polen i början av mars 2022, kort tid efter krigsutbrottet i Ukraina. Jag och min kollega fick uppleva vår tid på ett påtagligt sätt, människor som levt som vem som helst och tre dagar senare står vid gränsen med en papperspåse, en varm jacka och är asylsökande.
Vad händer med en då?
– För mig är det som ett slags stillestånd. Jag blir en betraktare som vill beskriva så korrekt, sanningsenligt och väl som möjligt, så att andra ska förstå att det här händer, det här är sant, just här och nu. Det här ser jag, det här kan jag berätta. Det går nog igen även i en kriminell händelse, eller en skogsbrand, eller något kommunalt.
Statistiken säger att vi i snitt stannar fem år på samma arbetsplats. Vad säger det om dig och dina 47?
– En oförmåga och seghet att kliva ut till något annat, å ena sidan. Å andra sidan har jag aldrig känt behov av att göra karriär, som väl ofta är anledningen till att man byter jobb ofta. Även om arbetsplatsen är densamma har det hänt en del med mig som människa. Jag var raggare, började jaga istället, sedan blev det teater.
– Men på ett sätt känns det ju absurt konstigt hur fort de här åren gått. Jag kan gå här på bakgården och se portarna och tänka "där inne ska mopederna stå". Men det gör de ju inte längre.
"Jag kan gå här på bakgården och se portarna och tänka 'där inne ska mopederna stå'. Men det gör de ju inte längre.
