Siv Girdland har räknat ner till pensionen på ett sätt som signalerar "lite läskigt". Nu då? "Jag tror att det bästa för mig är att bara sitta lugnt i båten och känna efter."
Ett löst korsord ligger på köksbordet. Nyblivna pensionären Siv Girdland har haft några fina dagar med barnbarnen i Huskvarna. Lediga vardagar. Det är lyx, det. Men känslorna är kluvna.
Hon slutade jobba den 30 november. En bra tid att gå, tänkte hon, som behövde en knuff för att bestämma sig för ett datum, efter några års velande fram och tillbaka.
– Jag är värdelös på att ta beslut, jag visste ju inte ens om jag skulle ställa upp på den här intervjun! Men när det gällde pensionen visste jag i alla fall att jag inte ville vänta till 67 eller längre, jag vill gå när jag har ork. Och december är ju alltid december, dessutom har det varit en hel del uppvaktningar och AW – på riktigt. Det känns som jag är ledig från jobbet och ska tillbaka efter nyår. Så januari-februari blir...spännande.
"Hur blev jag 65 så här fort? När man var yngre var 65 halva foten i graven. Jag känner mig inte som pensionär."
Man blir nyfiken på det som sticker ut. Om någon räknar ner till pensionen på sina sociala medier brukar det vara något odelat positivt. Men inte Siv Girdland. Hon har räknat ner, med helt andra signaler, har inte gjort någon hemlighet av att hon våndats en smula. "Halloween? Halloween? Jag säger bara blaha blaha. 1 november är första dagen på sista månaden av mitt arbetsliv. Där kan vi snacka om SKRÄMMANDE du. På så många sätt." (Facebookinlägg 1/11-23)
– ”Grattis”, säger folk och jag svarar ”det nog tar ett tag innan jag vänjer mig”, för att slippa gå djupare.
Men många tar ett glädjeskutt?
– Det finns väl hos mig också, det är en fantastisk förmån att få gå i pension, att äga sin egen tid och uppleva det här. Men det tar inte bort att det också är en omställning. En stor omställning, ungefär som en skilsmässa eller dödsfall i familjen.
Vad är det som är läskigt?
– Jag har varit en del i ett sammanhang. Nu är jag inte det. Det som varit min vardag är borta. Det låter kanske som jag inte har något liv, så är det ju inte alls. Men i 40 år har jag gått till jobbet, eller längre än så. Jag kom ut i arbetslivet när jag var 18. Klart att det här är en något nytt och ovant.
Jobbet som arbetsterapeut har varit kul. Föränderligt. Meningsfullt. Hon har gillat mötet med patienterna, fått påfyllning av att kunna hjälpa andra att fungera när en kroppsdel behövt träning eller en stressad hjärna struktur.
– Jobbet kan jag ändå känna att jag är lite klar med. Men kollegorna... Jag har, har haft, fantastiska kollegor, som blivit mina vänner. Nu blir det inte samma sak, när man inte träffas på jobbet och kan prata om allt över en kaffe. Deras vardag pågår precis som tidigare, det gör inte min. Och de kan ju inte stå där i givakt och vänta på att jag ska dyka upp och hälsa på.
Avtackning på jobbet. Den dagliga kontakten med arbetskamraterna är något av det som är jobbigast att mista, tycker Siv.
Vi pratar inte så ofta om pensionen som en senkommen livskris. Men en avhandling vid Göteborgs universitet visar att ungefär var tionde nybliven pensionär upplever försämrad livskvalitet de första åren efter att man slutat jobba.
Kerstin Hellström, legitimerad psykolog som arbetar i Vimmerby och Stockholm, möter många som behöver stöd när de ska bli eller är pensionärer. Det finns flera fallgropar, förklarar hon.
– Det är allra tuffast för de som upplever att pensionen inte är självvald, något påtvingat. Men många kan få problem bara av att tappa sina vardagsrutiner, att gå till jobbet där man får ut så mycket – sociala kontakter, uppgifter, ansvar, uppskattning, skrattet på fikarasten.
Den som vill ha en bra pensionärstid ska förbereda sig, tipsar Kerstin Hellström.
– Planera vad du ska göra, men utgå från dig själv och vad du vill. Förankra det – är det realistiskt? Ibland hänger vi upp våra drömmar på andra. Vi ska ta hand om barnbarnen, men de kanske inte alls vill bli omhändertagna. Eller så ska man börja simma, men det visar sig att simhallen ska renoveras just under det året man blir pensionär. Det är ungefär som när vi slutar gymnasiet, man måste förankra sina drömmar i en realitet. Kanske verkar det jättekul att bli läkare, men det räcker inte att vilja, om man inte har tillräckligt höga betyg.
Kerstin Hellström, legitimerad psykolog i Vimmerby och Stockholm, möter många som behöver stöttning när pensionen närmar sig. "Det bästa man kan göra är att förbereda sig, och utgå från vad man själv vill och kan, inte hänga upp tillvaron på andra."
Riskerna ökar när man har gått upp totalt i jobbet, och yrkesrollen är hela ens identitet.
– Vi är så vana att fråga varandra ”vad gör du, då?” Det kan ta emot att svara ”jag är pensionär”. Vem är man då? Bilden av en pensionär är inte densamma som förr, vi lever längre och är friskare högre upp i åldern. Det kan vara svårt att mentalt växla från ett stimulerande jobb till att se sig själv som pensionär. Man ska komma ihåg att man är samma person som när man jobbade.
December är ändå en bra månad att sluta jobba, tycker Siv Girdland, som fick lite hjälp på traven av en chef att bestämma datum efter lång tids funderande. "Jag är urusel på att värdelös på att ta beslut."
Siv Girdland är inne på samma sak:
– Hur blev jag 65 så här fort? När man var yngre var 65 halva foten i graven. Jag känner mig inte som pensionär.
Hur hennes nya vardag kommer att bli vet hon inte riktigt.
– Jag måste landa. Klart det finns saker jag vill göra, resa, umgås mer med vänner – flera av dem går också snart i pension – rensa ur garderober eller kanske bli volontär. När folk säger "jaså, du har gått i pension – då gäller det att man har saker att göra" så kan jag bli lite fundersam. Har jag det? Saker att göra? Jag tror att det bästa för mig är att bara sitta lugnt i båten och känna efter.
Siv Girdland på sin 30:e Bruce Springsteen-konsert i somras.
