”Tillsammans är vi en kraft att räkna med”

Per-Ola Ålstam, nytillträdd ordförande för SPF Seniorerna Västervik, tar emot hemma i villan i Örbäcken. Han visar ner i källaren där allt det administrativa föreningsarbetet sker. På hyllor står pärmar i rad och väggarna är prydda med diplom och fotografier. Per-Ola hade suttit som vice ordförande lika länge som Harriet Larsson varit föreningens ordförande, det vill säga nio år. Och att han nu blev vald till ordförande var inte någon överraskning. Trots att han egentligen kanske hade sett någon annan och lite yngre person vid rodret.

– Jag var beredd på att det kunde bli så här. Är man vice ordförande så ska man stå till förfogande. Vi har nya medlemmar i styrelsen, men de har inte bott i Västervik så länge och behöver växa in i sina respektive roller, säger Per-Ola som fyller 79 år på söndag.

Antal medlemmar har ökat från 796 stycken år 2010 till nuvarande drygt 1 160 vilket gör SPF till den största pensionärsföreningen i Västerviks kommun.

– Vid förra mötet hade 22 nya medlemmar tillkommit. Vi går mot strömmen i Västervik om man ser till övriga landet. Jag tror att det har att göra med organisationen som Harriet har byggt upp. Vi har ett enormt stort program med attraktiva resor och aktiviteter.

Med sitt ordförandeskap kommer Per-Ola att fortsätta verka för att alla i styrelsen har ansvar för olika funktioner.

En viktig del i SPF:s verksamhet är närvaron i kommunala beslut som rör äldre.

– Vi är med i Kommunala pensionsrådet, KPR, och har därigenom haft möjlighet att påverka till exempel digital tillgänglighet och komfort på det nya äldreboendet i Gunnebo. Jag tycker att det är viktigt att blanda sig i sådana saker.

Att andelen äldre i kommunen kommer att öka är ett välkänt faktum.

– Jag vill se en plan från kommunen hur nya äldreboenden ska projekteras. Med den ökade mängden äldre tror jag att det behövs fem till sex rejäla boenden fram till 2030.

Samarbete med andra pensionärsföreningar är en annan aspekt som Per-Ola framhåller.

– Vi är många om vi räknar på det, ungefär 5 000 medlemmar i kommunens pensionärsföreningar. Tillsammans är vi en kraft att räkna med. Jag vill jobba för att vi ska synas och att samhället tänker på oss.

Musik är något som ligger Per-Ola varmt om hjärtat. I höstas drog en ny kör i gång, SPF singers, som för närvarande har 40 medlemmar. De har hittills sjungit på SPF:s årsmöte och tanken är att besöka äldreboenden framöver. Kören leds av tidigare musikläraren Christina Chávez.

– Jag frågade min fru Britt-Marie om vi inte skulle ta och gå med. Vi har varit gifta i 53 år men egentligen inte gjort något tillsammans bara för nöjes skull. Hon har haft sin lappsömnad i Tjustquiltarna och jag har varit engagerad i Gunnebo Musikkår.

Per-Ola kommer nu in på ett ämne som har varit prioritet nummer ett, förutom familjen förstås, i mer än 40 år. Han har just klivit av posten som ordförande för Gunnebo Musikkår. I lördags, under kårens årliga musikcafé, avtackades han. Men lämnar kåren helt gör han inte.

– Jag sitter som vice ordförande, hur länge, det får vi se. Kåren har en fantastisk sammanslutning där den yngsta är 15 år och den äldsta är 83 år och musiken är den gemensamma faktorn.

Per-Ola säger att han har lagt ner mycket jobb och att det har varit lite av en enmansshow.

– Det är Gunnar Andersson, vår dirigent som också avgick nyligen, och jag som har jobbat som ett team. Han med ett outtröttligt tålamod vid övningarna och jag med det administrativa. Att Malin Nordlund nu tar över är en lättnad. Hon kommer att fixa det tillsammans med styrelsen och nya dirigenten Annika Roongaard.

Det båda herrarna är dock kvar i kåren som musiker och Per-Ola, vars instrument är saxofon, säger att han kommer att spela så länge han orkar.

Det var i 16-årsåldern som Per-Ola började spela i och med att Gunnebo Musikkår fick en nystart 1956. Saxofonen har varit med honom redan från början.

– Jag minns att vi var 15–16 stycken vid start och vi hade 31,50 i föreningskassan.

År 1978 valdes Per-Ola till ordförande och det var där det stora engagemanget tog vid.

– Men utan Britt-Maries skrivhjälp och stöd från hela familjen hade det inte gått.

Sonen Jonas är också med i kåren och spelar trombon.

– Men vår dotter Maria har inte fastnat för musiken. Bland barnbarnen spelar Johanna, 27 år, cello.

Per-Ola framhåller att det inte bara är marschmusik på kårens repertoar. Vid musikcaféet i lördags spelades ledmotiv från film och stycken från musikaler. Bland annat ett potpurri från Ringaren i Notre Dame. Undertecknad var där och kan intyga att det var skickligt framfört, vackert och mäktigt.

– Det är viktigt att vi får något att bita i och det är en sporre för oss att klara av en sådan grej. Vi körde ju även rocklåten “Don’t stop me now” av Freddie Mercury.

Per-Ola växte upp i Gunnebo. Han var äldst i en syskonskara av fyra och han minns att han tog hand om sina tvillingsyskon en hel del. Hans far var bruksarbetare, men började studera vid vuxen ålder på folkhögskola och fick därefter arbete på dåvarande Försäkringskassan i Västervik och avancerade till chef.

Som liten gillade Per-Ola att plocka isär saker, dock var han inte så bra på att sätta ihop, enligt honom själv. I skolan var han inte rädd för att prata och argumentera. Han gissar att det var förmågan att hävda sig verbalt som gjorde att han fick vara en i gänget.

– Jag var ju ganska liten till växten, men prata det kunde jag.

Första jobbet var på Electrolux i Västervik, sedan reste han till Katrineholm för att studera teknik.

– Det var då jag träffade Britt-Marie och lurade senare ner henne till Västervik. Vi förlovade oss 1964.

Efter några år som lärare vid Västerviks tekniska skola började Per-Ola på Gunnebo Bruk, sedemera Gunnebo Fastening, där han under många år arbetade som produktionschef för spiktillverkningen. Enligt Per-Ola handlar chefande mycket om sunt bondförnuft, att lyssna in vad medarbetarna säger, ge och ta, men också våga ta en strid, vilket han inte väjer för.