Hon för Astrid Lindgrens kamp vidare

– Jag skrev boken ”Flickan som försvann” redan 2009 men den handlar om vår tid nu, tycker författaren och illustratören Marit Törnqvist som engagerat sig starkt både politiskt och handgripligen för unga flyktingar.

Hon bor delar av året i ett hus på landet utanför Ödeshög och resten av året mitt i Amsterdam. Maken Adriaan är pensionär och båda döttrarna ska plugga i Sverige i höst. Så det kan snart bli Sverige allt större delen av året.

Boken om flickan skrev hon först på holländska och översatte den själv till den svenska utgivningen. Illustrationerna i boken är förstås hennes egna.

Det är illustratör hon är mest känd som. Just nu är hon aktuell med en utställning på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. ”En lycklig ö” heter den och handlar inte bara om de Astrid-böcker hon illustrerat utan även om hennes egna barnböcker och om hennes samhällsengagemang. Allt hänger nämligen ihop.

Redan som ettåring kallade Astrid henne för den ”skrålligaste Skrållan” av alla. Astrid själv kunde ju vara rätt spjuveraktig, och satte ibland nageln i ögat på politiker.

– Hon ville att politikerna skulle fatta beslut med hjärtat.

Marit brann redan som barn för rättvisa, och för att man ska hjälpa de mest utsatta. Att hon kände Astrid Lindgren sedan födseln hänger ihop med att Marits mor Rita Törnqvist Verschuur översatte Astrids böcker till holländska och sedan blev barnboksförfattare själv.

23 år gammal fick Marit möjlighet att illustrera boken ”När Bäckhultarn for till stan”.

– Vi hade sommarhus i Småland och där tecknade jag miljöer som liknade Astrid Lindgrens.

Boken kom ut för jämnt 30 år sedan, därav utställningen. Sedan har det blivit fler. Den senaste kom ut i år: ”Alla ska sova”, en tidigare outgiven vaggvisa från Bullerbyfilmen, och som sjöngs av en barnkör på Astrids begravning. Marit har även jobbat med illustrationer på Junibacken på Djurgården, och hade många träffar och samtal med henne i det arbetet.

– Astrids engagemang för rättvisa och för de utsatta, både människor och djur, har absolut lämnat spår. Men det fanns egna egenskaper i mig som förstärktes av henne, menar Marit och säger att hon ofta tänker på henne.

2006 bjöd Läkare utan gränser in henne till det afrikanska landet Burundi, hårt drabbat av inbördeskrig och ett av de absolut fattigaste länderna i världen.

– Jag hade levt i en skyddad värld, i Holland och i Sverige. Jag kände att jag behövde utsätta mig för världen, och det här var bland det värsta man kunde se. 600 000 föräldralösa barn efter kriget. Jag skrev och tecknade medan jag var där.

Efter veckorna i Afrika började Marit resa i världen och starta olika läsprojekt för barn. Till Iran kom hon med projektet ”Read with me” för att stärka utsatta flyktingbarn genom att läsa för och med dem. Det fick upp hennes ögon för afghanska flyktingars extremt svåra situation i Iran.

2015 blev dessa unga afghaner en svensk politisk fråga med det som i svensk debatt kallats för flyktingkrisen.

– Sverige gjorde en viktig insats då och jag kände mig stolt att vara svensk. Även om det kanske var med en viss naivitet vi tog emot så många, så måste man ta ansvar när man väl har gjort det, säger hon.

Det tycker hon inte att Sverige har gjort. Hon riktar hård kritik mot myndigheterna som hon menar utvisar unga människor till en livsfarlig tillvaro i ett land där det är krig och där de har allt emot sig. Många har flytt från Iran, men skickas till Afghanistan.

– Migrationsverket avfärdar kategoriskt flyktingarnas alla bevis för skyddsbehov som betydelselösa eller falska, och utvisar dem till en omöjlig tillvaro – ibland till en säker död, säger Marit.

Hon och 350 andra kulturarbetare har skrivit brev och frågat myndigheter – utan att få svar – vem som tar ansvar för följderna av tvångsutvisningar av unga till Afghanistan. Hon har hjälpt och stöttat ett antal unga afghaner, skaffat juridiska ombud, och försökt visa dem att deras liv är lika viktiga som hennes egna barns.

– Det är även ett svek mot många svenska familjer. De har tagit emot ungdomar i sina hem. Hur ska man förklara för de egna barnen i familjen varför dessa nya ”syskon” plötsligt körs ut, undrar hon.

Även media får sig en känga för ensidig rapportering. Krigshandlingar i Afghanistan får ingen plats i medier, och de som kallats ensamkommande har nu glömts bort, trots att deras situation är svårare än någonsin, tycker hon.

– Men det pågår nu. Nästan varje vecka utvisas unga som fått avslag på sin asylansökan.