Telefonsamtalet kommer från Singapore. Rolf berättar, märkbart tagen, att Staffan är död. Några dagar tidigare hade han pratat med Staffan via Facetime och märkt att han inte var riktigt sig själv. Nu är han helt plötsligt borta. Det tar tid att ta in. Jag tänder ett ljus.
Vi sågs tidigt i somras i Västervik på ett journalistmöte med oss veteraner. Staffan hade rest från sin lägenhet i Portugal för att kunna vara med.
Jag lärde känna honom i slutet av 70-talet. Journalistkretsen i Västervik var inte särskilt stor. Nu kom han med sin unga familj som ett yrväder från Norrland för att vara med om att bygga upp nystartade P4 Kalmar och redaktionen i Västervik.
När jag tänker 45 år tillbaka inser jag att Staffan alltid var densamme i vilken miljö han än hamnat i. Han trivdes både i koja och slott. Han kunde möta upp i gummibandshängda velourbyxor i nybyggda huset på Kvännaren, och senare elegant bära upp en hyrd frack på galamiddag i Stockholm med sin reklambyrå.
Han var också först med mycket. Ataridatorn som kunde skriva ut långa textark var imponerande. Lite sen med annat. Många fakturor fick vänta till sista stund. Men alltid kreativa lösningar på problem. Nyfiken och bullrig. Staffan fanns alltid i centrum i vilken samling som helst. Han drog häpnadsväckande och roliga historier ur eget och andras liv. En stor underhållare vid festbordet.
Nya utmaningar skulle komma. Staffan hoppade av radiojobbet och var med om att bygga upp Västerviks första reklambyrå. Reklamsvängen blev en slingrande väg han skulle följa under många år. Både i framgång och motgång. Springfeldts blev Formagruppen som blev Sjöberg reklam. Staffan alltid i täten, många gånger lite besvärlig och ifrågasättande i kundernas ögon, men med övertygande idéer om hur en kampanj skulle drivas. Att vi chartrade ett plan från Mommehåls flygplats för att snabbt kunna möta den stora kunden i Malmö var möjligt på den tiden. Han kunde argumentera och vinna förtroende. Snabb i tanken. Bra att formulera sig i tal och text.
Som alltid hände det något kring Staffan. Under ett telefonsamtal med en kund tillbakalutad i kontorsstolen brakade den sönder. Staffan fortsatte samtalet liggandes på golvet med luren i örat och cigaretten i handen. Precis som om inget hade hänt. Sådan var han. Tappade sällan fattningen, hade alltid en kommentar till hands. Skojiga och halvgalna upptåg på fester med kunder eller vänner. Omtänksam mot sina vänner. Älskade att diskutera rockmusik, helst från 60- och 70-talet.
De många åren i reklambranschen skulle ändå ta slut. Inte den roligaste tiden i hans liv när det inte gick att fortsätta längre. Men slutet blev till en ny början. Staffan flyttade till Hudiksvall och stortrivdes i sitt nya jobb som informationsansvarig på Iggesund Paperboard med särskilt fokus på företagets miljöstrategi. Stationerad i Amsterdam under en tid. Resorna gick jorden runt, ofta med nära vännen Rolf som fotograf. Staffan kunde senare som pensionär fortsätta med uppdrag från sin nya lägenhet i Lagos, Portugal.
Men kontakterna med Västervik behöll han, bland annat genom sommarhuset som barnen Anna och Johan köpt i närheten av Odensvi. Och så återträffarna. Att skratta och slamra tillsammans med de gamla kamraterna i reklambyrån och journalistgänget var något han inte ville missa.
När jag tänker på Staffan nu kommer jag av någon anledning ihåg ett citat som han snappat upp någonstans.
“Life is tough and hard these days”.
Jag minns honom med stor glädje.
