Vi har alla våra minnen av Claes eller Classe som vi alltid sa. Ett minne som jag särskilt kommer ihåg, var när vi en vinterdag fiskade gädda på Mossjön. Vi var ett glatt gäng. När vi var klara, bar det av till prästgården i Rumskulla.
Snart stod Classe i köket. Det var ju hans hemmaplan. Det blev ett jättelikt fat med gäddqueneller. Och jag lovar er, att något godare hade vi inte ätit på länge. Och till det serverades en utsökt chablis. Det var kocken och restaurangmannen Classe, alltid med stil och finess.
Jo, Classe var en personlighet som satte sin prägel på omgivningen med sin humor, sin generositet, värme och omtänksamhet. Det var lätt att tycka om honom.
Om vi stänger våra ögon för en stund, nog kan vi se Classe framför oss, precis som han var, och även höra hans röst och skratt. Eller se honom komma på sin cykel genom stan.
Classe föddes i Toverum. Kom tidigt till Vimmerby, drev en tid Essomacken där. Sen blev det restaurangverksamhet i Karlskrona och i Astrid Lindgrens värld. Med Bibi som var han stora kärlek fick han sönerna Petter och Johan som han älskade över allt annat. På fritiden blev det golf och motorsport, när han inte läste Albert Engström och Hemingway.
Turerna till sjukhusen i Linköping och Västervik blev många. Sista smset löd: det är ganska ok, men ryggen värker. Men Classe var en kämpe.
Samma dag som han dog, den 24 juni, midsommardagen, hörde jag på radion att det var hundraårsdagen för Edith Södergrans bortgång, och man läste hennes dikt, Jag längtar till landet som inte är. Kanske är det där som Classe är nu, i landet som inte är, och dit vi alla längtar, till landet där alla våra kedjor falla, och all vår önskan blir uppfylld som det heter vidare i dikten.
Tack Classe som den gode vän och kamrat du var!