Signe med Cykeln filosoferar över det där med kroppshår, och hur det kommer sig att allt hår, förutom det på huvudet, blivit något att skämmas över.
Signe med Cykeln sitter på kökstrappan och bevittnar kampen medan hon löddrar in sina ben. Snart är det dags för salig Gustafs rakhyvel att ta sig an lurvet på benen.
”När hårstråna ä så långe, så de fladdrer i vårvinden som en vassrugge i höststorm, då är det dags för gallring! Men bara precis upp över knäna. För om en börjer å röje längre opp, då blir det som när en hugger ner en asp. Det slår sidoskott åt alla håll och en blir totalt igenväxt! För resten är det bra med behåring. Ett redigt och tätt buskage blir som ett skyddsfilter och håller både främmande angripare och ohyra borta. Det sa min mor när det begav sig, och det säger den där professorn Agnes Wold idag.
Men nu för tiden verkar det som om allt hår, förutom på huvudet, är något man ska skämmas över. Igår såg jag på reklamen i tv en karl som rakade skägget och sedan lyfte han på kalsongresåren och glodde ner för att marknadsföra att den där elektriska tingesten han höll i näven, minsann även kan slutavverka det som göms där innanför. Bäst han aktar sig, så den inte kommer för nära något ädelt och han blir skinnflådd. Det kan bli infektion i kalsongvärmen. Betänk, att ett litet sår som vanskötts kan leda till ett riktigt elände och då kan man ha vandrat färdigt på det här jordklotet! Det var så min Gustaf gick hädan. Han fick sepsis, eller blodförgiftning, som man sa förr, av en självspricka och dog. Knall och fall, med gummistövlarna fortfarande på. Jag förstår inte att karlar måste se ut som nyfödda barn överallt på kroppen. Fjanteri! Gå i stället ut och ta tag i gräsklippar'n eller trimmern och gör lite nytta!"
Signe tar en slurk av kaffet och sneglar bort mot grannen. Hon kan se hur Britta Besk ligger raklång i sin hammock med fötterna vända mot solskenet. Hon har skrutit om att hon ska testa en ny och smidig kombinerad hårborttagning och fotrengöring till våren och nu är det dags för fötterna. Det är en blandning av honung, nässlor och finsand som ska smörjas på och sedan sitta i en timmes tid. Därefter är det bara att dra av det hela och allt gammalt jox följer med. Britta verkar ha somnat där i hammocken i väntan på resultatet.
Plötsligt kommer ett stort svart moln farande mot hammocken. Det är en bisvärm och de verkar ha siktet inställt på Brittas honungsfötter. Men Britta slumrar vidare och märker inget förrän hela svärmen landat. Med ett skrik rusar kärringen upp, men fotkletet fastnar i verandaträet och hon står på huvudet i rabatten. Där ligger hon, med bina yrande om skankorna. ”Där blev hon säkert skinnflådd om hasorna, flinar Signe. Precis som 'kalsongmannen'. Ja, det är minsann en kamp om boplatser, både för fåglar och bin. Tur för både kärring och bin, att Britta inte tog sig an bikinilinjen. Ja, mest turligt för bina, förstås. För hade de flugit in i den 'bikupan' hade de sett döden i vitögat, ille knort!”
Nu har lugnet lagt sig i linden. Bara duvornas belåtna kutterhoande hörs. Skatorna har accepterat flytten. Britta har linkat in och bisvärmen försvunnit. Signe tar en påtår, drar med handen över benen och konstaterar att nu mår ”slanorna” så bra, så att åderbråcken spänner sig som i dans, likt tvättlinor i vårvind! Och från skogen klingar gröngölingens skrattsalvor.