Ibland agerar man som förälder på ett sätt som i stunden känns rimlig, men som i efterhand visar sig vara precis tvärtom. Fullständigt orimlig. Det krävs bara lite tid och reflektion för att man ska inse det. Så var det häromveckan. Ni som hängt med i min krönikavärld länge vet att jag är värdelös i nödsituationer, råkade skrämma halvt ihjäl min dotter med en trana och hamnade av misstag på ett seniorpass på gymmet. Efter den sistnämnda krönikan har träning blivit en stor del av min och även min mans vardag. Något mer seniorpass blev det inte, men vi har hittat ett träningskoncept som verkligen passar oss.
Träningsglädjen har även resulterat i en del löpning. Häromveckan kom vi fram till att vi skulle ge oss iväg på en liten runda tillsammans. En halvmil tar ungefär 25 minuter och det klarar tjejerna att vara ensamma. Det är bara att sätta på en film under tiden. Smidigt. Enkelt. Träningen blir gjord. Tänkte vi…Men när vi skulle snöra på oss skorna kom vår äldsta dotter och frågade om hon fick följa med oss och springa. Min första och väldigt tydliga instinkt var ”nej”. En sjuåring kan inte springa så långt. Hon har inga löparskor. Det som skulle vara snabbt och smidigt kändes plötsligt omständligt. Både jag och Pontus blev smått irriterade på dottern som inte gav sig. I hennes värld går det lika bra med platta gympaskor och hon orkar visst springa så långt. Hon är ju grym på att springa. Snabbast i klassen faktiskt. Argumenten flödade. En optimistisk barnhjärna och två korkade föräldrahjärnor.
Här blev vi irriterade på vår dotter för att hon hellre ville följa med oss ut och springa än sitta framför tv:n. När vi förstod att det var vi som var verklighetsfrånvända i den här situationen och inte hon, sa vi självklart ja. Efter bara några hundra meter skrattade hon till och sa att hon behövde vila lite. Precis som vi trodde. Efter några hundra meter till frågade hon om vi inte hade sprungit fem kilometer snart. Precis som vi trodde. Det blev 2,5 kilometer med många gåpauser. Inte lika långt. Inte lika snabbt. Inte lika bra träning. Men vad gör väl det?
Vi fick umgås med vår dotter, vi fick frisk luft och hon blev involverad i vår träning. Fantastiskt. Två dagar senare åkte vi och köpte löparskor så hon är redo nästa gång hon vill följa med. Då kommer svaret bli ett solklart ”ja”. Det spelar ingen roll om det är träning eller matlagning. Vi som föräldrar måste påminna oss om att allting inte måste gå snabbt och smidigt och bli perfekt hela tiden. Låt barnen vara med och se det som en chans att umgås.