Det finns mycket som skrämmer mig. Men ingenting skrämmer mig så mycket som om någonting skulle hända mina barn. Det räcker med ett skrapsår på det lilla knät för att det ska göra fysiskt ont i mig. Jag vill skydda dem från precis allt. Samtidigt vet jag att det är en omöjlighet. Vi har *peppar peppar* varit relativt skonade från allvarligare saker än skrubbsår. Fram tills för ett par veckor sedan.
Min äldsta dotter spelade fotbollscup. Bara några minuter in i den andra matchen kolliderar hon med en annan spelare, faller bakåt och brister ut i gråt samtidigt som hon håller sig för armen. Hon brukar bita ihop för det mesta så vi förstod direkt att hon hade riktigt ont. Det blev också bekräftat av den s-formade handleden och tränarens, som också jobbar på barnakuten, allvarliga blick och tydliga instruktioner om att vi måste få i henne högsta dosen Alvedon och sedan köra direkt till sjukhuset.
Jag fick kämpa mot både tårar och illamående trots att mina armar både var raka och hela. Men tanken på att min dotters arm troligtvis var bruten och att hon måste ha fruktansvärt ont fick någonting att gå sönder i mig också. När vi ska anmäla oss i receptionen och får frågan om vad som har hänt får jag black out. Tankarna snurrar.
Jag vill få fram allvaret i situationen, men inte säga rakt ut att armen nog är bruten. För det första är jag inte säker och för det andra vill jag inte att min dotter ska bli rädd. Jag bestämmer mig för att säga att hon skadat handleden rejält, men jag säger arm och hittar då inte fram till ordet handled. Huvudet snurrar för fullt, men det enda som kommer ur min mun är ”arm…fotboll”.
Om ni läst tidigare krönikor har ni nog förstått att nödsituationer inte är min grej. Personalen på sjukhuset är helt fantastisk och bemötandet gör både oss och dottern trygga och lugna. När hon förstår att hon kommer få ett gips sprider sig ett leende från öra till öra. Men att se sitt barn ha så ont önskar jag inte någon. Det väckte så mycket tankar i mig. I vårt fall handlade det om en bruten arm. Det är smärtsamt, men det går att laga.
Vi behövde tillbringa några timmar på sjukhuset, men fick sedan åka hem. I många familjer är verkligheten någonting annat. Där kämpar barnen mot sjukdomar där värsta tänkbara scenario är så mörkt att det inte ens går att tänka på. Sjukhusbesök är en del av vardagen som också fylls med rädsla, ovisshet, provtagningar och mediciner. Det är livets orättvisa lotteri. Jag känner enorm tacksamhet mot sjukvården, men önskar så att inget barn var i behov av den.