NÀr man förvÀntas prestera som alla andra, trots att ens tankar inte sÀllan gÄr bananas och tar en med pÄ en massa mÀrkliga utsvÀvningar och resor kors och tvÀrs.
Ni ska fÄ följa med mig tillbaka i tiden. à ret Àr 1994 och jag gÄr i Ättan.
KĂ€ra dagbok,
Just nu sitter jag i mitt rum som jag stÀdat tre gÄnger idag. Eftersom det Àr sÄ himla stökigt i mitt huvud Àr min kapacitet för kaos galet lÄg och dÀrför har jag alltid vÀrldens mest stÀdade rum. Jag har till och med döpt mina strumpor, det gör mig liksom lugn som en filbunke. Fast jag Àr aldrig lugn som en filbunke, jag Àr snarare som en Coca-Cola som nÄgon skakat och sedan stÀllt pÄ en bÀnk och lyft pÄ locket. Jag önskar att jag var ett mellanting mellan en filmjölk och cola.
Just nu mÄr jag inte alls bra. Vi ska ha prov i historia nÀsta vecka och allt bara snurrar. Jag hade förberett mig för historialektionen och lovat mig sjÀlv att inte fastna inne hos skolsyster pÄ rasten. Jag hade tagit med mig penna, sudd och glasögonen satt dÀr de skulle. Hela förra veckan hÀngde de pÄ en yuccapalm hemma i vardagsrummet eftersom jag fÄtt en knÀpp idé, som jag sedan glömt att jag haft, sÄ jag sÄg ingenting pÄ en vecka. Det var pappa som hittade dem av en slump.
NÀr jag vÀl satt mig vid min bÀnk fick vi veta att vÄr lÀrare var sjuk och in kom en tant med knallrosa hÄr och jÀttelÄnga, tunga trÀörhÀngen, sÄ tunga att hennes örsnibbar nÀstan touchade axlarna.
Vad i helsike?! Hur skulle jag kunna hÀnga med pÄ alla krigsdatum nu? Hur skulle jag kunna tÀnka pÄ nÀr den snubben sköt den, nÀr den stupade dÀr och nÀr den Äkte skidor och sedan sÀnkte ett helt ÄbÀke till skepp, nÀr denna kvinna uppenbarat sig i mitt liv, hur?
Men jag stÄlsatte mig och tyckte det gick ganska bra. NÄgonstans mÄste jag ÀndÄ ha tappat det för plötsligt sÀger hon: "Tack för idag allihopa, nu hoppas jag att ni vet vad som förvÀntas av er nÀsta vecka för dÄ kommer provet".
Va? Vilket prov? FörvÀntas av oss? Va? HallÄ, nÄgon?
NÄgonstans dÀr i början av lektionen mÄste jag ha försvunnit för jag har inte en susning om vad hon pratat om under hela den dÀr jÀkla lektionen.
IstÀllet har jag fantiserat ihop en hel historia om den hÀr kvinnans bakgrund. Att hennes förÀldrar nog varit missionÀrer och att hon sÀkert vÀxte upp i en afrikansk by lÄngt borta och att hennes förÀldrar nog tyckte att hon skulle likna de andra i den afrikanska byn och att hon dÀrför fÄtt hÄl i öronen vÀldigt tidigt och att örsnibbarna dÀrför blivit sÄ lÄnga eftersom hon mÄste vara ganska gammal nu och sÀkert varit med om en massa spÀnnande saker och sen tÀnkte jag pÄ alla de dÀr spÀnnande sakerna som hon nog varit med om och vips sÄ ar lektionen slut.
Hur som helst, nu ligger jag i min sÀng och grÄter. Imorgon tÀnker jag försöka fÄ upp en feber genom att hÄlla sÀnglampan mot pannan och sedan lÀra mig hela kapitlet utantill för nÀsta vecka Àr en ny vecka och dÄ ska jag minsann lyckas, det ska jag.
Puss och kram dagboken, eller kram bara, det lÄter mer sansat pÄ nÄgot vis.
Det var inte helt lÀtt för mig att gÄ i skolan. Jag minns nÀr jag var sex Är och mamma berÀttade för mig att jag skulle börja skolan, jag hade fÄtt ett vÀlkomstbrev. Jag grÀt över att min frihet snart var ett minne blott. Tack och lov gick jag pÄ en liten pittoresk skola i lilla Bergkvara, i en liten klass med bara elva andra elever och en fröken som var sÄ kÀrleksfull att vi stod pÄ ett litet led varje dag för att fÄ krama henne hejdÄ innan hemfÀrd. StÀmningen i klassrummet var familjÀr och jag trivdes.
Jag kÀnner starkt för alla barn och ungdomar med sÀrskilda behov som idag tvingas in i sÄ stora klasser att de snart fylls av stress i de smÄ kropparna. NÄgra kanske skÀrper sig i skolan men nÀr de kommer hem brister allt och deras förÀldrar kÀnner oro och blir sjÀlva snart utmattade. De fÄr till rÄga pÄ allt inte sÀllan samtal hem frÄn lÀrare eller andra arga förÀldrar som vill tala om vad deras barn gjort idag. De fÄr gÄ pÄ stÀndiga nÀtverksmöten, möten pÄ BUP och snart Àr de utbrÀnda och hela familjer lider.
Jag vill inte att det ska vara sÄ. Jag vill ha det pÄ ett annat sÀtt men det fÄr jag skriva om i en annan krönika. Ta hand om er!