NĂ€r man behöver prestera – trots kaos i hjĂ€rnan

Hur kan det te sig, nÀr man som tonÄring med adhd, som man inte vet om att man har, tvingas förhÄlla sig till ett skolsystem som inte riktigt passar ens behov?

Med en hjÀrna som lever sitt eget liv var det inte alltid lÀtt att fokusera i skolan, vittnar krönikören om.

Med en hjÀrna som lever sitt eget liv var det inte alltid lÀtt att fokusera i skolan, vittnar krönikören om.

Foto: Jessica Gow/TT

Krönika2023-12-25 19:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

NĂ€r man förvĂ€ntas prestera som alla andra, trots att ens tankar inte sĂ€llan gĂ„r bananas och tar en med pĂ„ en massa mĂ€rkliga utsvĂ€vningar och resor kors och tvĂ€rs. 

Ni ska fĂ„ följa med mig tillbaka i tiden. Året Ă€r 1994 och jag gĂ„r i Ă„ttan.

KĂ€ra dagbok,

Just nu sitter jag i mitt rum som jag stÀdat tre gÄnger idag. Eftersom det Àr sÄ himla stökigt i mitt huvud Àr min kapacitet för kaos galet lÄg och dÀrför har jag alltid vÀrldens mest stÀdade rum. Jag har till och med döpt mina strumpor, det gör mig liksom lugn som en filbunke. Fast jag Àr aldrig lugn som en filbunke, jag Àr snarare som en Coca-Cola som nÄgon skakat och sedan stÀllt pÄ en bÀnk och lyft pÄ locket. Jag önskar att jag var ett mellanting mellan en filmjölk och cola.

Just nu mĂ„r jag inte alls bra. Vi ska ha prov i historia nĂ€sta vecka och allt bara snurrar. Jag hade förberett mig för historialektionen och lovat mig sjĂ€lv att inte fastna inne hos skolsyster pĂ„ rasten. Jag hade tagit med mig penna, sudd och glasögonen satt dĂ€r de skulle. Hela förra veckan hĂ€ngde de pĂ„ en yuccapalm hemma i vardagsrummet eftersom jag fĂ„tt en knĂ€pp idĂ©, som jag sedan glömt att jag haft, sĂ„ jag sĂ„g ingenting pĂ„ en vecka. Det var pappa som hittade dem av en slump. 

NĂ€r jag vĂ€l satt mig vid min bĂ€nk fick vi veta att vĂ„r lĂ€rare var sjuk och in kom en tant med knallrosa hĂ„r och jĂ€ttelĂ„nga, tunga trÀörhĂ€ngen, sĂ„ tunga att hennes örsnibbar nĂ€stan touchade axlarna. 

Vad i helsike?! Hur skulle jag kunna hĂ€nga med pĂ„ alla krigsdatum nu? Hur skulle jag kunna tĂ€nka pĂ„ nĂ€r den snubben sköt den, nĂ€r den stupade dĂ€r och nĂ€r den Ă„kte skidor och sedan sĂ€nkte ett helt Ă„bĂ€ke till skepp, nĂ€r denna kvinna uppenbarat sig i mitt liv, hur? 

Men jag stĂ„lsatte mig och tyckte det gick ganska bra. NĂ„gonstans mĂ„ste jag Ă€ndĂ„ ha tappat det för plötsligt sĂ€ger hon: "Tack för idag allihopa, nu hoppas jag att ni vet vad som förvĂ€ntas av er nĂ€sta vecka för dĂ„ kommer provet". 

Va? Vilket prov? FörvĂ€ntas av oss? Va? HallĂ„, nĂ„gon? 

NĂ„gonstans dĂ€r i början av lektionen mĂ„ste jag ha försvunnit för jag har inte en susning om vad hon pratat om under hela den dĂ€r jĂ€kla lektionen. 

IstĂ€llet har jag fantiserat ihop en hel historia om den hĂ€r kvinnans bakgrund. Att hennes förĂ€ldrar nog varit missionĂ€rer och att hon sĂ€kert vĂ€xte upp i en afrikansk by lĂ„ngt borta och att hennes förĂ€ldrar nog tyckte att hon skulle likna de andra i den afrikanska byn och att hon dĂ€rför fĂ„tt hĂ„l i öronen vĂ€ldigt tidigt och att örsnibbarna dĂ€rför blivit sĂ„ lĂ„nga eftersom hon mĂ„ste vara ganska gammal nu och sĂ€kert varit med om en massa spĂ€nnande saker och sen tĂ€nkte jag pĂ„ alla de dĂ€r spĂ€nnande sakerna som hon nog varit med om och vips sĂ„ ar lektionen slut. 

Hur som helst, nu ligger jag i min sĂ€ng och grĂ„ter. Imorgon tĂ€nker jag försöka fĂ„ upp en feber genom att hĂ„lla sĂ€nglampan mot pannan och sedan lĂ€ra mig hela kapitlet utantill för nĂ€sta vecka Ă€r en ny vecka och dĂ„ ska jag minsann lyckas, det ska jag. 

Puss och kram dagboken, eller kram bara, det lÄter mer sansat pÄ nÄgot vis.

Det var inte helt lĂ€tt för mig att gĂ„ i skolan. Jag minns nĂ€r jag var sex Ă„r och mamma berĂ€ttade för mig att jag skulle börja skolan, jag hade fĂ„tt ett vĂ€lkomstbrev. Jag grĂ€t över att min frihet snart var ett minne blott. Tack och lov gick jag pĂ„ en liten pittoresk skola i lilla Bergkvara, i en liten klass med bara elva andra elever och en fröken som var sĂ„ kĂ€rleksfull att vi stod pĂ„ ett litet led varje dag för att fĂ„ krama henne hejdĂ„ innan hemfĂ€rd. StĂ€mningen i klassrummet var familjĂ€r och jag trivdes. 

Jag kĂ€nner starkt för alla barn och ungdomar med sĂ€rskilda behov som idag tvingas in i sĂ„ stora klasser att de snart fylls av stress i de smĂ„ kropparna. NĂ„gra kanske skĂ€rper sig i skolan men nĂ€r de kommer hem brister allt och deras förĂ€ldrar kĂ€nner oro och blir sjĂ€lva snart utmattade. De fĂ„r till rĂ„ga pĂ„ allt inte sĂ€llan samtal hem frĂ„n lĂ€rare eller andra arga förĂ€ldrar som vill tala om vad deras barn gjort idag. De fĂ„r gĂ„ pĂ„ stĂ€ndiga nĂ€tverksmöten, möten pĂ„ BUP och snart Ă€r de utbrĂ€nda och hela familjer lider. 

Jag vill inte att det ska vara sÄ. Jag vill ha det pÄ ett annat sÀtt men det fÄr jag skriva om i en annan krönika. Ta hand om er!