Tack för alla kommentarer, brev och samtal genom åren! Tack till tidningen för att jag fått förtroendet att skriva på ”mitt språk”. Burleskt, lekfullt, innerligt vemodigt. Dock är jag väl medveten om att vissa krönikor inte alltid uppskattats och då gäller det de texter man kallar ”buskis-aktiga”. Jag föredrar att kalla dem folkliga. Några exempel som upprört sinnena är den ”fräcka” texten om ”älskog på höskullen” och vissa humoristiska texter om underliv. Där någon skrattar förfasas någon annan. Men så är ju livet i allmänhet och det ska respekteras.
Så hur skriver jag min sista text? Jag väljer att knyta an till ovanstående och det folkliga. Det är alltid så befriande att få släppa fantasin lös och samtidigt ibland även mitt ”modersmål” östgötskan. För mig är de folkliga berättelserna kryddade med bilder av människor och möten från barnsben och uppåt. Texten ”älskog på höskullen” handlade i korthet om en gammal man som hade sina pengar i madrassen och när han vände sig om nattetid blev han så lycklig för prasslet påminde honom om när han vänslades med pigorna på höskullen. Avslutningsvis blev han tyvärr inkontinent och pengarna rann bort och släkten som otåligt gått och väntat på arvet, fick tji!
Och underliv: I massmedia möter vi dagligdags det mörka. Krig, utsatthet och förnedring. Såklart man måste få skriva med humor om en kroppsdel som är så viktig för oss alla! Här har min älskade Signe med Cykeln ofta fått komma till tals. När Signe, som är änka, ibland får höra att hon borde skaffa sig en ny karl blir svaret: ”Väck ej den björn som sover! Har det varit tomt i redet i över tio års tid, då ska man inte släppa in nåt främmande fjäderfä. Då blir det säkert klagolåt i stället för fåglakvitter! Och hur skulle det då gå för katten? Om jag skulle nöta lakan ihop med nån ny gubbe har ju inte katten kvar sin plats invid mig i sängen! Inte tusan skulle jag skuffe unnan min katt!” Här kanske någon sätter morgonkaffet i halsen medan andra skrattar så det stänker över frukostbordet. Dessförinnan har jag haft en rolig stund vid datorn. Inte att förakta.
Jag tycker att ordet folkligt är vackert. Signes uttryck att ”när folk ä som folk ä, då ä folk som folk ska va” stämmer på pricken. Det bottnar i ett ursprung och en ärlighet, som i förlängningen utgör landsbygdens kärna och trygghet. En stolthet att värna om. Något att ta fasta vid och inget att raljera kring. Lokaltidningens styrka och själ, är att både slå vakt om den här kärnan, och samtidigt bibehålla en seriös profil. Precis som idag! Och tidningen och jag skiljs åt som bästa vänner. Nu väntar arbete med nya boken och säkert möts vi i många andra sammanhang framöver!
På tal om fåglakvitter hör jag plötsligt talgoxens underbara vårläte utanför. Jag går ut. Men där står hon ju, Signe! Med välpumpade däck och sittdyna på pakethållaren. ”Ska vi ta en tur,” frågar hon. ”Så klart vi ska,” svarar jag och kravlar upp därbak. Hon vänder sig om och ler: ”Vänner för alltid, eller hur?” Jag ler tillbaka: ”Javisst Signe, vänner för alltid!”
Nu blir det åka av, så kärringskinkera svänger som överfulle cykelväsker utetter sidera’! Sven bort i Busk, Johan mä Framhänget, Konrad mä Krumbenet, Britta Besk och tjejgänget hälsar hejdå! Njut av våren! Vi ses! Leve folkligheten!
