Om man vill förÀndra nÄgot, kanske kostnaden för presenterna i paketleken, krÀvs först ett möte och en stor diskussion. Ingen förÀndring sker utan allas. ALLAS. Samtycke. Jag kan ÀndÄ tycka att det finns nÄgot fint med traditioner. En slags trygghet. Men dÄ krÀvs det ocksÄ att traditionerna Àr bra, eftersom de Àr sÄ förbaskade svÄra att Àndra pÄ.
NÄgot mer som Àr svÄrt, om inte omöjligt, Àr att starta en tradition som inkluderar en ny konstellation av mÀnniskor. DÀr Àr jag och min familj nu. VÄr sociala kalender Àr oftast full, men vÄr nyÄrsafton Àr tom. Helt plötsligt kÀnns det som om vi inte har nÄgra vÀnner. Som om vi vore Ove och Anette i Solsidan och TROR att folk tycker om oss.
Det Àr mÀrkligt att ens sociala sjÀlvförtroende kan förstöras pÄ grund av en oplanerad dag. Bara för att just den dagen förvÀntas vara planerad. NÀr vi var yngre prÀglades nyÄr av hemmafester, men sedan kom barnen. Vi var först bland vÄra kompisar att skaffa barn. Medan de fortsatte med sina hemmafester skulle vi nu skapa nya traditioner. Barnanpassade sÄdana. Det kÀnns nÀmligen inte helt schysst att pracka pÄ festsugna personer barn. Och heller inte helt schysst att pracka pÄ barn hemmafest.
Med en liten bebis kĂ€ndes det dĂ€rför bĂ„de mysigt och enkelt att fira nyĂ„r med vĂ„ra förĂ€ldrar. Men nu nĂ€r barnen Ă€r lite större skulle det kĂ€nnas fint att starta en tradition som inkluderar andra barnfamiljer. Det Ă€r hĂ€r problemet uppstĂ„r. Alla vĂ„ra nyfunna förĂ€ldravĂ€nner har redan nyĂ„rssĂ€llskap eftersom de, till skillnaden frĂ„n oss, skaffade barn ungefĂ€r samtidigt som sina nyĂ„rsfirande vĂ€nner. Och hĂ€r stĂ„r vi nu. Ensamma om att sakna en nyĂ„rstradition. Vi kommer alltsĂ„ fira nyĂ„r hemma hos oss sjĂ€lva. Utan gĂ€ster. Bara familjen. Och vet ni vad? Ăven om vi gĂ€rna skulle starta en nyĂ„rstradition ska det bli vĂ€ldigt skönt att bara vara vi. Vi ska försöka se till att göra dagen och kvĂ€llen fin och minnesvĂ€rd trots att den inte innehĂ„ller nĂ„gra storslagna planer.
Men Àven om det hÀr Àr bÄde vad vi i Är vill och behöver kÀnns det lite skamligt att fira nyÄr sjÀlva. Det Àr pÄ nÄgot vis inte riktigt socialt accepterat. PÄ Instagram kommer flödet bestÄ av skÄlande sÀllskap, flotta middagar och uppklÀdda kroppar. Men jag tror inte att vi Àr ensamma om att vara ensamma. Man ropar bara inte ut det pÄ samma vis. Nu gör jag dock det. I krönikaformat. Ganska befriande faktiskt.