Gud som haver barnen kär

Förr i tiden skulle barnen läsa både aftonbön och bordsbön, det var en självklar del av vardagslivet.

Foto:

Krönika2020-03-04 09:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En av mina kusiners barn har gjort en film med sin morfar. Han är min mammas storebror, ett år äldre än min mamma, och fyller 97 år i år. I filmen pratar han om sin och syskonens barndom på 1920- och 30-talet. 

Fantastiskt roligt att se och lyssna på, så klart! Den är ett litet fönster in till min mammas barndom. Hon gick bort 2009, och aldrig tänkte jag på att fråga henne om detta. En del berättade hon ändå, mest när jag var barn, men jag sparade inte allt i minnet och sedan blev det för sent att fråga henne. 

Har du äldre släktingar i livet, så fråga nu, en dag kan det vara för sent.

Bland mycket annat berättar han att de alltid läste aftonbön innan de gick till sängs, han och syskonen. Först lärde de sig av föräldrarna och sedan fick de äldre syskonen läsa för de yngre. Det var inte bara “Gud som haver barnen kär…” utan även bönen “När jag lägger mig till ro, liksom fågeln i sitt bo…”.

Min gamle morbror kan dem fortfarande utantill. 

Säkert är det många av er som också varit med om att läsa aftonbön som barn. Åtminstone ni som är lite äldre. När jag var liten läste vi både aftonbön och bordsbön i mitt hem. Mina föräldrar var djupt religiösa, i andra familjer var det nog inte så vanligt på 50- och 60-talet.

Det här var något man bara gjorde, det hörde länge till vardagslivet och var självklart långt in på 1900-talet. 

Ända till 1809 hade vi kyrkogångsplikt i Sverige. Som ordet säger så var det då en plikt att gå i kyrkan. Inte en frivillig plikt som hörde till normen, utan ett tvång. Att inte gå i kyrkan kunde straffas. 

Även de som bodde långt bort från sin sockenkyrka var tvungna att gå dit varje söndag. Säkert hade många präster överseende med de sockenbor som bodde otillgängligt, till exempel långt ut i skärgården eller i fjällvärlden eller långt in i skogarna. 

Någonstans i Tjust skärgård hände en gång en svår olycka, då några öbor gav sig av i båt till kyrkan, trots hårt väder. Alla i båten drunknade. 

Kyrkan och religionen hade ett fast grepp om befolkningen förr i tiden. Det dröjde ända till 1858 innan det blev tillåtet att tillhöra en annan religiös församling än statskyrkan. Först 1952 blev det tillåtet att inte tillhöra någon församling alls.

Nu ska jag inte trötta er med mer fakta. Men med detta som bakgrund är det kanske lättare att förstå hur djupt rotad aftonbön och bordsbön var i de flesta familjer i Sverige för bara några generationer sedan.