Jag vaknade genomsvett på morgonen och torkade svettdropparna från pannan och svor över det hårda jobbet som jag hade drömt om. Täcket och lakanen var hopknycklade och jag kramade glasögonen hårt i handen som om de var en ficklampa och kudden låg på golvet. Sängramen var praktiskt taget det enda som stod kvar på sin plats.
Under den gångna natten var inget normalt när jag drömde om den här välsmakande korven, den här danska pølsen. Jag stod vid korvkiosken och hörde mig beställa en ”vild kanin”. Jag fick två stekta pølser och potatismoset låg i andra ändan av tallriken. Senapen hade smetats över öronen och ett par russin mitt på moset skulle föreställa ögon. Det var inte konstigt att det var retligt att vakna i just det ögonblicket.
Kanske berodde den här drömmen på att vi hade pratat om gamla tv-filmer och händelser från förr.
Jag minns fortfarande den där långskäggige mannen som drog fram en såg ur skägget. Jag tror programmet hette Det var en gång. Andra favoriter var John Blund, Bröderna Cartwright, Macahan med flera filmer och konserter.
Den där drömmen, var den ett utslag av nostalgi eller var det en längtan tillbaka till arbetslivet? Inte vet jag, men livet kan vara så här missunnsamt att jag inte ens hann äta upp ”vildkaninen” som jag hade beställt. Jag beslöt att kalla min dröm och den här berättelsen för en nostalgitripp eller återblick in i det förflutna.
Jag hade skinnmössan nerdragen över öronen precis som Leonid Breznjev när han närvarade vid första maj-paraden i Moskva och kippade efter luft som en abborre på torra land. Min näsa var blå om inte vit och en vattendroppe hängde envist kvar i den som en oljedroppe i Nestes reklamskylt.
Det var en iskall januarinatt och Inge och jag skulle byta en motor under bar himmel.
Kvicksilvret var nere på -29 grader. Stämningen var nästan romantisk, precis som i en viss gallisk by med trubaduren Trubadix och omgivningen lystes upp av månen och tusentals stjärnor. En räv sprang över Lillesjöns is och en korp kraxade i en grantopp som för att reta räven, så att den inte skulle upptäcka de små mörtarna som Pentti hade lämnat kvar på isen bredvid borrhålet efter fisketuren föregående dag. Transportkedjorna gnisslade och gnällde när de drog timren framåt och då och då släppte de ner en stock i avsedd hög. Truckarna körde fram och tillbaka med eller utan brädlast och en rökpelare steg upp från skorstenen i värmecentralen. Kontoret var nedsläckt och ägaren Åke Berg hade redan åkt hem.
Inge och jag var på långtimmerkapen och bytte ut en motor som hade sett sina bästa dagar och ville gå i pension. Elia Munther darrade av köld och såg på när vi arbetade. Kanske hade han velat spela cittra som Trubadix men han hade inte kunnat hålla i den. Jag lyste med ficklampan men ljuskäglan ville inte hålla sig kvar där den skulle. Till slut blev Inge förbannad och röt: ”Lys här och inte någon annanstans!” Fast jag var stelfrusen kunde jag inte låta bli att säga: ”När har den som håller i lyset fått något tack?”
När vi var klara med jobbet, dök Arne Axelsson upp. Han var förman på Nya sågen, som redan var cirka tjugo år gammal . Där hade en värmefläkt lagt av och vi vände skopspetsarna däråt och gick dit.
Samtidigt tänkte jag:” Vad trevligt! Vi får komma in i värmen!” men där var vi genast tvungna att börja laga huvudvärmeledningarna som var åtminstone 70 grader varma, åtminstone kändes det så.
Först var det -29 grader och sedan +70. Vilken temperaturskillnad! Du milde, vad svetten rann!
En tanke föresvävade mig, är jag i himlen eller helvetet? Snart drog jag slutsatsen att jag var reparatör på Bergs Timber i Mörlunda.
En dag stod jag vid svarven och skulle tillverka någon reservdel, jag minns inte vad. Jag studerade ritningen när jag fick order om att gå och reparera motorn i hyvleriet. Den hade brunnit och måste bytas. När jag kom dit luktade det bränd olja och motorn var så het att det var svårt för Bruno och mig att påbörja arbetet. Bruno var också reparatör och kallades för ”Ryssen”, ett namn han ogillade då han var lett. Jag kröp i alla fall in under hyveln där den brunna motorn var.
En nyfiken person från kontoret kom för att se vad som var på gång och utbrast: ”Det kommer ju het ånga därifrån!”
Varpå Bruno svarade:” Det är ju inte konstigt när det är en finne där som svär.”
