Nej, det är inte inledningen av ett Mordpoddenavsnitt. Det är rubriker på olika förlossningsberättelser. Det verkar nämligen pågå en ständig tävling om vem som har den mest dramatiska historien att berätta. Ju blodigare, desto bättre.
Jag har själv satt två minimänniskor till världen och valde att dokumentera min första graviditet i en Youtubeserie som heter "Gravid vecka för vecka". Alla deltagare avslutar sin medverkan med att berätta om sin förlossning. Jag hade turen att få uppleva en väldigt bra sådan. Det var inte en ”det-här-gör-jag-gärna-om-imorgon-upplevelse”. Absolut inte. Det gjorde svinont. Då menar jag ondare än att skära sig på papper, bita sig i tungan och trampa barfota på en legobit. Samtidigt. Dock gick allting bra utan vare sig komplikationer eller skador.
I videon, som jag skickade in till produktionsbolaget, förmedlade jag utförligt och ärligt min positiva och trygga upplevelse. Ändå publicerades en version där jag i stort sett bara sa att jag fick värkar, lustgas och sedan bebis. Resten klipptes bort. Det var såklart deras jobb att redigera materialet, men kommentarsfältet fylldes snabbt med förvånade tittare som undrade varför jag var så kortfattad. Någonting måste ha hänt mellan lustgasen och bebisen.
Det hade det givetvis, men det var förmodligen inte tillräckligt spännande för Youtube. Ändå tror jag att det är just det som så många skulle behöva se och höra. Det tråkiga. Odramatiska. Panikfria.
Nu menar jag givetvis inte att man ska glamorisera verkligheten eller tysta de olycksdrabbade. Absolut inte. För alla förlossningar går inte bra och det är också oerhört viktigt att prata om. Men de flesta gör det och upplevelser som min skulle förmodligen lugna en blivande mamma.
När jag efter mitt första barns ankomst reflekterade över händelseförloppet fanns det dock en sak jag ångrade. Att jag ringde förlossningen själv. Är det verkligen rimligt att kunna svara på frågor när det är en utmaning att bara andas? Eftersom jag lider av duktig-flicka-syndrom kände jag dessutom ett stort behov av att vara trevlig. Vilken pärs.
Vid min andra förlossning bad jag min sambo ringa istället. Med värmekudden på magen agerade jag vägledare från soffan. Jag visste att de skulle fråga om vattnet, och färgen på det, så jag sa åt honom att berätta att vattnet hade gått och att det var klart.
– Vattnet har gått men det är färdigt nu, hör jag honom säga.
Blir det en tredje unge ringer jag själv.
