Eva Johansson: Det var skillnad pÄ bönder och bönder

Var en bonde bara en bonde? Nej, kanske var han Äbo, landbo, skattebonde eller frÀlsebonde.

Foto: VT

Krönika2019-09-18 06:00
Eva Johansson
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Vi som slĂ€ktforskar och hĂ„ller pĂ„ med hembygdshistoria, vi talar gĂ€rna om torpare och bönder. Det Ă€r begrepp som alla förstĂ„r och kĂ€nner till och de allra flesta av oss, sĂ€kert över 90 procent, kommer frĂ„n dessa om vi gĂ„r 150–200 Ă„r tillbaka i tiden. DĂ„ var det sjĂ€lvklart att leva av jorden och djuren, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt. Och nĂ€stan alla bodde pĂ„ landet.

Men jordbrukarna var inte nÄgon homogen grupp. Alla brukade jorden, en del som Àgare och andra pÄ lÄnad jord. Det fanns vÀlbÀrgade godsÀgare och de som knappt fick ihop till mat för dagen pÄ sina magra jordar. Det var mÄnga som satt pÄ gÄrdar som varit i slÀkten i hundratals Är och mÄnga generationer, och sÄ fanns det de som tog upp ny mark för odling.

SĂ„ tro inte att gruppen bönder och torpare kan klumpas ihop till nĂ„got annat gemensamt Ă€n att de levde pĂ„ jorden. 

I min egen slÀkt har jag sÄ gott som enbart bönder och torpare. Och det har lÀnge kÀnts som en inte sÀrskilt spÀnnande slÀkt. Inga kungabarn eller adliga, inga prÀster eller borgare, inte heller nÄgra mördare, mordoffer eller kÀndisar.

Men ack, vad jag bedrog mig! Det finns hur mycket spÀnnande historia som helst att upptÀcka bland dessa jordbrukande förfÀder.

Varför blev den blott 14-Ă„rige Ivar Eriksson bonde pĂ„ sin gĂ„rd vid sĂ„ unga Ă„r pĂ„ 1780-talet? Varför fick inte Gunnar Andreasson friköpa sin gĂ„rd förrĂ€n pĂ„ Ă„lderns höst, fast han försökte sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger? Hur kommer det sig att styvson och styvfar bytte gĂ„rdar med varandra? I arkiven finns de spĂ€nnande svaren och de ber jag att fĂ„ Ă„terkomma till. 

I kyrkböckerna möter vi mĂ„nga olika ord för bönder. 

Den sjĂ€lvĂ€gande bonden kallades skattebonde. Arrendatorn pĂ„ en gĂ„rd som Ă€gdes av staten kallades kronobonde och arrendatorn pĂ„ en gĂ„rd Ă€gd av en adelsman eller kyrkan kallades frĂ€lsebonde. Om bonden kallades Ă„bo hade han ett Ă€rftligt arrende med starkare besittningsrĂ€tt Ă€n vad en sentida arrendator hade. En arrendator kunde ocksĂ„ kallas landbo. 

Inte bara torparna utan Ă€ven frĂ€lsebönderna kunde vara tvingade att göra dagsverken pĂ„ huvudgĂ„rden. 

Arrendebönderna var lĂ€nge i majoritet men pĂ„ 1800-talet hade förhĂ„llandena vĂ€xlat och de sjĂ€lvĂ€gande bönderna hade blivit fler, tack vare ny lagstiftning. 

Ägandet av jorden var avgörande för bondens stĂ€llning i samhĂ€llet. Arrendatorn var socialt underordnad jordĂ€garen, det vill sĂ€ga en adelsperson eller kronans fogde.

Skattebönder och kronobönder utgjorde bondestÄndet i stÄndsriksdagen och hade större politiskt inflytande Àn frÀlsebönderna, bÄde pÄ riksnivÄ och i lokalsamhÀllet. Skatte- och kronobönderna var röstberÀttigade och valbara till riksdagen, frÀlsebönderna ansÄgs vara representerade av sina adelsherrar.

Kanske Àr detta en nyhet för dig? Det var det för mig innan jag lÀste om det nÀr jag tidigare skulle skriva om den kÀnde bonderiksdagsmannen Per Olsson i Lunds by i Gladhammars socken, som jag misstÀnker att flera av er lÀsare hÀrstammar frÄn.

SÄ visst Àr det spÀnnande med bönder i slÀkttrÀdet. Kanske sÀrskilt för den som inte sjÀlv Àr uppvÀxt pÄ landsbygden.

LĂ€s mer om
Krönika
Historievetenskap
VĂ€sterviks kommun