Vi har ända sedan start arbetat som ett lag. Det har varit bådas ansvar att ta hand om de skrikande, sovande, icke-sovande, hungriga bebisarna och överösa dem med lika mycket kärlek. Eftersom jag ammade och därigenom stod för all matning i början tog sambon självmant på sig badansvaret. På det viset fick vi båda vår lilla egentid med de små liven.
Genom fint samarbete har vi aldrig behövt bråka om blöjbyten eller nattpass. Vi har hjälpts åt, utan att för den skull behöva sätta upp regler eller krav kring hur det ska gå till. Det har skett automatiskt. När jag var föräldraledig och sambon jobbade hamnade av förklarliga skäl allt barnansvar på mig dagtid. Att ta hand om minimänniskor på helt egen hand är ett heltidsjobb i sig.
De flesta dagar ger det ofantligt mycket energi, men vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och logga ut som mamma. Det har jag dock aldrig gjort. Även de dagarna har jag matat, tröstat, gått till bvc, lekt i lekparken, sövt, busat, jagat och gosat. Det ingår i föräldraskapet. Man kan inte ta tjänstledigt. Får inte ens lunchrast. Det är bara att kämpa sig igenom dagarna. Både de bra och dåliga.
Jag har många gånger fått höra att jag är en bra mamma. Men jag har ännu fler gånger fått höra att jag har tur som har en så bra pappa till mina barn. Om sambon är i lekparken med barnen följer en fem minuter lång utläggning om hur fantastiskt det är. Hur duktig han är som går dit med dem alldeles själv. Har han till och med packat skötväskan själv menar du? Åh, herregud.
Nu menar jag inte att han inte ska ha uppskattning. Han ÄR en fantastisk pappa och förtjänar absolut att få höra det. Men det kan göra mig frustrerad att jag tillbringat oräkneliga timmar i lekparken. Puttat gungor och köpt grässoppa för lövpengar. Men inte har jag fått höra att det är fantastiskt. Det förväntas helt enkelt av mig som mamma. Det ingår i min roll. Men en pappa som gör samma sak är otrolig. Det som uppskattas hos honom förväntas av mig.
Vi var två personer som valde att skaffa barn och är precis lika kapabla att ta hand om dem. Men det verkar inte som att människor utifrån ser det på det viset. Jag får höra att jag ska vara tacksam som har en så bra pappa till mina barn. Och det är jag. Men det är intressant att våra insatser som föräldrar värderas så olika, trots att vi sedan start sett till att vara så jämlika.