"Mitt mammasamvete Àr oerhört skört. Minsta lilla felsteg och jag kÀnner mig otillrÀcklig", skriver krönikören.
Men vem Àr egentligen det? Och hur ska en perfekt mamma vara?
Det finns ingenting vĂ€rre Ă€n stunden efter jag har höjt rösten mot mina barn. Ja, jag gör det ibland. Det Ă€r ingenting jag Ă€r stolt över och kĂ€nslan efterĂ„t Ă€ter upp mig inifrĂ„n. Samtidigt scrollar jag igenom flödet pĂ„ Instagram dĂ€r jag möts av legitimerade psykologer, hobbypsykologer â och mammor som tror sig vara psykologer â som beskriver hur man ska hantera barn i olika situationer för att bemöta dem pĂ„ bĂ€sta möjliga sĂ€tt.
Ăverallt stĂ„r det tydligt att man inte ska höja rösten. Att man i stĂ€llet ska "bekrĂ€fta barnens kĂ€nslor i förstĂ„ende ton och krama dem tills det jobbiga gĂ„tt över". Det lĂ„ter sĂ„ fint. Jag vill vara den mamman. Jag försöker vara den mamman. De flesta gĂ„ngerna Ă€r jag ocksĂ„ den mamman. Men ibland gĂ„r det inte. Ibland Ă€r en kram det sista ett argt barn vill ha.
Skrik. Att barn skriker ingÄr i konceptet. Men som vuxen ska man inte höja rösten. "Jag vill egentligen bara fÄ fram att det Àr okej att inte lyckas följa rÄd och riktlinjer i alla situationer. Det gör oss inte till dÄliga mammor. Det gör oss mÀnskliga", skriver krönikören.
SĂ€g att barnet fĂ„r ett utbrott i en skoaffĂ€r för att hen inte fĂ„r skorna det pekas pĂ„ och börjar skrika och kasta skor runtomkring sig. Jag har tack och lov inte upplevt det hĂ€r scenariot sjĂ€lv, men jag tĂ€nker att det Ă€ndĂ„ Ă€r ett fullt verklighetstroget exempel. Om jag nu skulle vara med om detta skulle jag alltsĂ„, enligt rĂ„d jag har lĂ€st, sĂ€tta mig ned pĂ„ huk och sĂ€ga nĂ„got i stil med âJag förstĂ„r att det Ă€r jobbigt för dig just nu. Aj! (sko i huvudet). Jag ser att du Ă€r arg. Det Ă€r inte konstigt för du gĂ„r igenom utvecklingssprĂ„ng elva lille vĂ€n och dĂ„ kan det kĂ€nnas sĂ„ hĂ€r. Det var tyvĂ€rr stövlar vi skulle köpa och inte sandaler. DĂ€rför mĂ„ste du stĂ€lla tillbaka skorna. Men jag förstĂ„r att det Ă€r trĂ„kigt och det Ă€r helt okej att kĂ€nna sĂ„hĂ€râ.
Nu överdriver jag sÄklart lite, men det fÄr jag lov till. Det Àr faktiskt min krönika. Det lÄter sÄ sjÀlvklart nÀr man lÀser hur man ska göra, men ibland kÀnns det nÀstan omÀnskligt att ta den extremt pedagogiska rollen i den faktiska situationen. Samtidigt som det sÄklart aldrig Àr rÀtt att skrika pÄ sina barn. Det blir vÀrre bÄde för barnet och förÀldern. Jag vill egentligen bara fÄ fram att det Àr okej att inte lyckas följa rÄd och riktlinjer i alla situationer. Det gör oss inte till dÄliga mammor. Det gör oss mÀnskliga. Vi Àr inga robotar och jag tror inte det skadar minimÀnniskorna att fÄ se det ibland.
Funkar det verkligen med att bekrÀfta barnets kÀnslor och krama tills det jobbiga gÄr över?