Vad känner, gör och säger vi om någon är snäll och berömmer vår tröja? Det rimliga vore att bli glad, slänga i väg ett leende och tacka så mycket. I stället blir vi stressade och drar i gång en hel monolog om var och när vi köpte plagget. Vi bemöter alltså komplimangen med svar trots att det inte har ställts en enda fråga.
Tänk om vi i stället bara skulle säga ”Tack, vad glad jag blir. Det tycker jag också”. Jag har insett att i alla fall jag använder samma metod när någon berömmer mina barn. Jag blir såklart glad och inombords skriker jag av stolthet, men samtidigt blir jag oerhört stressad över hur jag ska bemöta det utåt.
Vi tycker alla att våra egna barn är det finaste och mest fantastiska som har skapats på denna jord, men vi vet också att det är ofint att säga det högt. Det är mycket mer accepterat att prata om barnens dåliga nätter än om deras långa sovmorgnar. De fina bitarna behåller vi helt enkelt för oss själva. Vi trippar liksom på tå, livrädda för att råka trampa inom området som kallas för ”barnskryt”.
För två år sedan firade vi nyår hos några bekanta som vi aldrig hade varit hemma hos tidigare. De andra barnen kände varandra bättre så våra blev ganska blyga och tog inte för sig lika mycket som de brukar göra. Mamman i värdfamiljen berättade efteråt om hur imponerad hon var över våra döttrar. Att de varit så duktiga hela kvällen. I stället för att tacka förklarade jag att de inte är så lugna egentligen.
Vi har sedan träffat den här familjen flera gånger. Varje gång har våra barn betett sig bra och mamman fortsätter påpeka hur snälla och duktiga de är. Jag blir såklart stolt och glad, men vill samtidigt försäkra henne om att våra barn definitivt kan göra kaos när de känner för det.
Senaste gången hon berömde dem tog hon i från tårna. Jag reagerade som vanligt helt orimligt och fick panik. Genast kände jag ett behov av att nyansera hennes bild så jag grävde djupt i minnesarkivet och lyfte fram alla problem vi haft. Framför allt att vårt första barn var en riktig utmaning som liten.
Jag målade upp alla våra klädbråk som tredje världskriget, berättade om skrikturer med vagnen och beskrev hennes vilja som starkare än stål. Efter min monolog tittade jag på mamman som nu såg chockad och förfärad ut. Efter en liten stund tystnad tog hon till orda.
– Det är ju fantastiskt att ni ändå vågade skaffa ett barn till. Det var då jag förstod att jag hade gått för långt. Jag borde bara ha sagt ”Tack, vad glad jag blir. Det tycker jag också”.