Barndomsminnen från blåbärsskogen

Blåbären är redan övermogna och lingonen börjar rodna. Skogens skafferi bjuder på ett överdåd den här sommaren.

"Det är svårt att låta bli bli bärplockningen, att låta bären förfaras och inte ta tillvara naturens gåvor", skriver krönikören.

"Det är svårt att låta bli bli bärplockningen, att låta bären förfaras och inte ta tillvara naturens gåvor", skriver krönikören.

Foto: Gorm Kallestad/TT

Krönika2020-08-31 15:50
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Varje sommar sedan jag var barn har jag plockat blåbär. Det är nog ingen sommar som passerat sedan barndomen som jag inte plockat ett enda bär. Jo, kanske ett par somrar i min ungdom när jag inte var hemma i Sverige. I andra länder utanför Norden finns ju ingen allemansrätt som ger fri tillgång till bär och svamp.

Även de år det varit ont om bär ute i markerna har jag säkert hittat några, om jag rannsakar mitt minne. Och de flesta år har det blivit så mycket bär att det räckt till både morgonfilen under högsommaren och några burkar sylt att spara till vintern.

I år är det bärår och frysen nästan bågnar vid det här laget. Snart är det dags för lingonplockning och som tur är har lingonsylt mycket bättre hållbarhet än blåbärssylten så den håller sig utan infrysning.

Den här sommaren när det varit så varmt ända sedan blåbären mognade så har jag ibland känt att det hade varit bekvämare att stanna hemma i den något lite svalare lägenheten än att trava runt i en tryckande varm skog. Ändå har jag gett mig ut, för suget efter blåbär är starkt.

Det är svårt att låta bli bli bärplockningen, att låta bären förfaras och inte ta tillvara naturens gåvor. 

Inte behöver jag plocka bär egentligen, jag kan ju köpa både bär och sylt i affären. Ingen nöd står för dörren om jag låter bli. Ändå är det viktigt, ett nedärvt beteende som sitter i generna från äldre generationer. Är det fattiggenerna som gör sig påminda från förr? Från den tiden när en kagge lingon kunde hålla svälten från dörren under nödår.

När jag växte upp på 50- och 60-talen var vi ute i skogen hela familjen och plockade blåbär varje sommar. Jag kommer till och med ihåg var blåbärsmarkerna fanns och skulle förmodligen hitta dit igen, fast det är på andra sidan Sverige. Ena dagen plockade vi, nästa dag kokade mamma saft och sylt. Blåbär är ju inte så hållbara och frys hade vi inte så mamma konserverade i stället. Det är väl en konst som i stort sett har försvunnit i vår tid.

Även mormor plockade bär och konserverade. När hon var ung plockade hon nog blåbär själv men sedan fick barnen gå ut och plocka och mormor tog hand om det de kom hem med. Det har både min mamma och mina mostrar berättat om. 

Flera av min mammas syskon är födda vid den här tiden på året och när det var dags för förlossning skickades barnen ut i skogen för att plocka bär och när de kom hem hade de en till liten syster eller bror.