"När människor skickade textmeddelanden till mig såg jag dessutom ofta en massa kryss. Jag kunde inte ta emot alla dessa olika gubbar folk skickar till varandra hela tiden, därav ett kryss. Det blev lite som att prata med någon och samtidigt blunda", skriver krönikören.
Jag minns känslan när jag kopplade bort mig själv från den digitala världen. Det kändes befriande från första stund. Jag blev mer närvarande i nuet, mer fokuserad, jag upplever att min sömn förbättrades, mitt arbetsminne blev bättre och jag blev i mångt och mycket en roligare mamma som slapp bli avbruten i tid och otid.
Många gånger när vi skulle ut på olika aktiviteter så glömde jag min gamla Nokia hemma. Eftersom dennes värde och funktion inte ligger i egalitet med min Iphone blev den inte lika "viktig". Detta gjorde att jag också hade roligare när vi var iväg. Nu har jag aldrig varit den där personen som måste dela allt jag gör på sociala medier men ofta tar man bilder på allt man gör och denna uteblivande aktivitet främjade närvaron i varje liten stund.
Många har frågat mig om jag fick abstinens men det märkliga är att denna uteblev.
Så, varför kan jag då inte säga att jag helt övergått till min Nokia idag? Jag är en social människa som har många vänner i andra delar av Sveriges avlånga land. På kvällarna brukar jag promenera och passa på att prata med vänner från när och fjärran. Jag använder då mina lurar eftersom jag inte tycker om att hålla mobilen tätt intill örat under samtalens gång. Min ack så snälla lilla Nokia skötte sig bra genom att inte prestera, genom att inte locka mig in i den digitala världen eftersom det var en omöjlighet rent tekniskt. MEN, varje gång jag pratade med någon i arbetet eller på fritiden märkte jag snart att vi alltid pratade i munnen på varandra, det blev en liten men ack så enerverande fördröjning. Detta blev till slut ohållbart.
När människor skickade textmeddelanden till mig såg jag dessutom ofta en massa kryss. Jag kunde inte ta emot alla dessa olika gubbar folk skickar till varandra hela tiden, därav ett kryss. Det blev lite som att prata med någon och samtidigt blunda. Jag vet, det låter banalt men så var det för mig eftersom dessa till synes fåniga små gubbar ofta förtydligar en känsla i ett meddelande. Nåväl, det hade jag på sikt lärt mig hantera men i kombination med denna fördröjning blev det för mycket.
Jag började med att varje gång jag skulle prata med någon plocka ut simkortet och sätta det i min Iphone för att sedan sätta tillbaka det igen. Varje gång var jag tvungen att ställa om tid och datum i min Nokia och till slut blev detta en stressfaktor. Jag insåg att det blev ohållbart och började fundera över alternativ.
Det jag landat i är följande, jag har valt min Iphone igen men jag har valt den med nya motiv som jag måste ompröva och påminna mig om hela tiden för att inte återigen hamna där jag var innan.
Jag har gått ur en mängd olika grupper på Facebook, jag har tagit bort många appar och jag har tagit bort i princip alla notiser. På så vis slipper jag detta på- och avbeteende där jag i tid och otid "kollar upp grejer" och jag är inte alltid anträffbar.
Fråga er själva när och hur ni vill använda den digitala storm av möjligheter vi har idag. Fråga er hur mycket av era liv ni vill dela med er av och varför. Fråga er om all tid ni lägger på era mobiltelefoner är värd att tas från era dyrbara liv.
Jag tror vi måste ta ett aktivt beslut gällande hur vi vill använda oss av den digitala världen. Vem vet hur lång tid vi får här på jorden – och den tiden är förbaskat dyrbar.
