– Och samma kille som förut, tillägger han. Det är inget konstigt alls för mig att ha en tro. Mina stora förebilder Bono i U2, Johnny Cash, Aretha Franklin och inte minst Joe Strummer i The Clash är eller var kristna. Nästan alla utländska artister jag träffat under alla mina år hälsar mej med orden "Bless you Brother", det är verkligen bara i Sverige som det inte är den naturligaste sak i världen att vara kristen, säger Håkan Waxegård, som var med och gjorde Hultsfred känt långt utanför Smålands gränser, som chef för Hultsfredsfestivalen mellan åren 1986 till 1994. Kanske har jag alltid varit kristen, men förnekat det.
Vi får backa bandet till 2014. Det var en helt vanligt lördag i november och lovsångshelg i Kungsportskyrkan i Huskvarna och Håkan Waxegård lockades med av en kompis till sambon Josefine Collén. Än i dag har han svårt att sätta ord på vad som egentligen hände där och då.
– Jag bara kände att något hände, jag mådde väldigt, väldigt bra. Först fattade jag inte vad det var, utan det tog ett par veckor innan jag insåg att jag mött Gud där i kyrkan. Från att kanske ha varit kristen – kanske ateist blev jag frälst. Fast det är ett så dramatiskt ord, så det använder jag gärna inte.
Plötsligt mindes han hur han gick i söndagsskolan i Jönköping. Han gissar att han var i femårsåldern och var på en samling. Kanske två. Då säger han sig ha känt samma varma känsla skölja över honom som den där lördagen 2014.
– Då gick jag också därifrån och mådde väldigt bra, jag kände att jag var en älskad person, att jag dög precis som jag var.
Håkan Waxegård, som numera bor i Grimstorp utanför Nässjö, har precis kommit hem från skogen. Han vet bra svampmarker och det är kantarellerna, det gula guldet, han är ute efter.
– Jag har bra intuition för kantareller, jag brukar kunna hitta ställena där de växer. Så fryser jag in dem och tar fram under hela vintern. Kantarellstuvning är favoriten. Eller bara smörstekta.
I skogen mår han bra. Precis som han gör i sin tro.
Han upprepar det flera gånger, att det inte är något konstigt för honom att han numera har en tro, samtidigt som han förstår att andra i hans omgivning reagerar och lite "rynkar näsan" åt förändringen och tror att han blivit knäpp. Det har han märkt, men tar det med en axelryktning.
– Istället för att ständigt vara på jakt efter hur andra tycker att jag ska vara och hela tiden gå med prestationsångest så har jag kommit dit genom min tro att jag inte tänker på vad andra tycker. Jag har alltid haft ett bra självförtroende, men betydligt sämre självkänsla. Det påverkade mig mycket att känna att jag inte riktigt dög till och jag har känt mig ensam väldigt länge, även när jag varit bland andra människor, säger Håkan Waxegård och fortsätter:
– Precis så upplever jag att många har det i dag. De mår dåligt över att de ska prestera så mycket. Människor i dag översköljs av hur de ska vara, hur idealen är. Man ska vara snygg, ha det perfekta jobbet, skaffa de perfekta barnen, och den perfekta villan. Hela tiden vara på konsumtionsjakt. Men sedan jag blev kristen har jag aldrig känt mig ensam, det finns alltid någon att prata med och inför Gud behöver man inte förställa sig och jaga. Han gillar alla människor, precis som man är.
Efter besöket i Kungsportskyrkan gick Håkan Waxegård en Alphakurs, som han beskriver som "det roligaste han gjort". Resultatet blev att han döpte sig i grannens pool och gick med i en housechurch, där fokus låg på att ha trevligt och sitta och snacka utifrån bibeln.
– Efter varje tillfälle kände jag mig så välmående, jag fick chansen att fylla på med energi. Bibeln är så fascinerande, om jag undrar något så står svaret där. Jag har däremot inte gått med i någon församling, jag känner inte att jag passar in i någon. Alla som blir kristna brukar hoppa med någonstans, men jag är en udda fågel på något sätt.
Han har börjat tycka om sig själv igen och börjat syssla mycket med bön. Han ber för sig själv och för andra men funderar fortfarande på vad han ska använda sin tro till. Frågan han ställer sig är om "Gud har en plan för honom?". Helst hoppas han att den planen helt enkelt är att visa att man kan vara en helt vanlig rock´n roll kille och ändå kristen.
Känner du att Gud är stolt över det du gjort i ditt tidigare liv?– Inte över allt jag gjort, men överlag. Och jag är fortfarande mer hemma på en rockklubb än i kyrkan. Det funkar alldeles utmärkt som kristen det också. Så jag vill tro att det fanns en mening i att jag steg över tröskeln till Kungsportskyrkan i Huskvarna. Jag är tacksam och mer än nöjd över att jag var så snäll och lydig och följde med.