Vimmerbyfrisören Lotta Briheim var inte ett dugg lockad att bli just frisör när hon var ung. Nu har hon ägnat 45 år av sitt liv åt hår och kundrelationer.
Backa till sent sjuttiotal. En envis tonårig Lotta Briheim har sökt till frisörutbildningen i Kalmar, två dagar för sent, säker på att hon inte ska komma in. Precis vad hon ville.
– Frisör, jag? Absolut inte. Jag skulle bo kvar hemma i Södra Vi, och jobba på Ljunghälls.
Så man kan ju undra varför hon sökte.
– Syokonsulenten puffade på, tyckte att jag hade för bra betyg för att inte vidareutbilda mig. Jag drog till med något som var lika svårt att komma in på som läkarutbildningen. Frisörlinjen hade många sökande och i Kalmar tog man bara in åtta elever varje år. Där har du min plan.
Två veckor innan skolslutet fick hon beskedet att hon kommit in, inte som reserv utan som ordinarie.
– Jag reste mig från skolbänken, tog min Ica-kasse, liftade hem och stortjöt. Jag ville inte flytta, jag var osäker och blyg, hemkär och bunden till mina föräldrar, tyckte inte jag kunde något och rodnade bara någon sa något till mig.
Men flyttlasset gick. Skolan var okej. Men på kvällarna åkte rullgardinen ner klockan sju, för att tiden skulle gå fortare.
– Det var att bo borta jag vantrivdes med.
Man kan inte säga att hon sålde in sig själv när det var dags att söka praktikplats.
– Jag vet att jag sa till Gun, som drev City-Salongen i Vimmerby: ”jag kan inte klippa, jag kan inte färga, jag kan inte permanenta, jag kan inte prata med folk – men har du en plats till mig?” Det hade hon, hon var dessutom en jättebra läromästare. Jag jobbade hos henne från 1980 till 1988, sedan headhuntades jag till en nyöppnad salong och den tog jag över 1991.
Så den osäkra tjejen blev egen företagare och har stått på egna ben i 32 år?
– Ja, och med utbildningen inräknat har det blivit 45 år i branschen, i med- och motvind. Jag är förstås syokonsulenten evigt tacksam.
Susanne Lampert blir fin i håret. Lotta Briheim älskar jobbet hon inte visste att hon ville ha. "Klart att det är lite kämpigt ibland, vi tappar ett antal klippningar per år när det är kärva tider och det var svårt under pandemin. Men man får inte ge upp."
Att klippa, färga, permanenta och prata, det var faktiskt hennes grej, skulle det visa sig.
– Hade jobbet inte varit något för mig hade jag ju inte hållit på så här länge. Jag gillar hantverket och jag tycker fortfarande det är jättekul. Eller jag kanske ska säga att huvudet tycker fortfarande att det är roligt, men kroppen börjar säga ifrån.
Var har det satt sig?
– Ländryggen och höfterna, givetvis armarna, jag har opererat en axel – och det blev jättebra – och har blivit överkänslig mot alla vätskor, något som tyvärr går hand i hand med ny allergi mot katter. Det räcker med att komma in på jobbet för att jag ska bli hes.
Det här kan vara en av orsakerna till att dagens nyutexaminerade frisörer blir kortvariga i yrket, tror hon.
– Vi som är födda på 60-70-talet är nog de sista som utbildat sig till frisör och fortsätter att jobba som frisör. De yngre stannar sällan mer än fem år på varje ställe, sedan upptäcker de att man inte täljer guld med kniv, man får jävligt ont, man måste vara trevlig och så vill de göra något annat. De har en annan rastlöshet och nyfikenhet.
Färgen lägger hon på penseln direkt, utan att passera paletten.
Den egna nyfikenheten har puffat henne att utforska ett intresse hon länge haft, att måla.
– Jag har alltid ”målat och kluddat”. För 20 år sedan hörde jag talas om Vedic Art, en prestationslös metod att måla. Första kurstillfället tänkte jag att alla var så duktiga och man väl borde måla något föreställande. Den frågan får jag ofta när jag säger att jag målar; ”vad målar du då? Landskap, porträtt, djur?” Inget av det, det jag gör är jätteabstrakt, men du kanske ser ett ansikte, en hund eller en båt.
I höstas ställde hon ut för första gången, på CHG Ateljé och Galleri i Vimmerby, tillsammans med Mia Larsson och Susanne Pettersson.
– Jag har visat mina tavlor tidigare, på ett café och några hänger på jobbet. Fast här var ändå på ett galleri, med hängning och vernissage. Det var fruktansvärt läskigt och vansinnigt kul. Men vi var tre debutanter, så man kunde gömma sig lite bakom varandra. Att få prata om det man gör och få kredd från folk man inte känner, det var lite fränt.
"Den här började jag med för några veckor sedan, jag har ingen aning om vad det ska bli. Nu har jag lagt på ett lager numer två, och det kanske bara ska bli vatten, eller så blir det något annat, eller så tar jag rollern och rollar över och börjar om."
De senaste åren har måleriet tagit fart. Sambon har fixat en liten och funktionsduglig ateljévrå i sovrummet, hon testar nya tekniker, bland annat fluid art där färgen får bana sin egen väg på duken, använder principen ”man tager vad man haver” och låter både stekspadar, diskmedel, lim och svampar ingå i skapandet där den röda tråden är att hon aldrig vet var det ska sluta när hon börjar.
– Det är meditativt. Jag har mått väldigt bra av det. Jag kan måla när jag är trött, när jag är glad, när jag är ledsen. Ibland kan jag stå flera timmar, tiden bara flyger iväg.
Lotta Briheim har hittat skaparglädje i måleriet. Efter utställningen tidigare i höstas känner hon fick lite blodad tand.
Hon gillar att bara kunna ta en roller och köra över med ny färg, om det går snett.
– Det funkar ju inte riktigt på jobbet, fast mitt kanske värsta minne är lite av den karaktären. Jag hade en stamkund som regelbundet kom för hennafärgning. Jag hade färgat henne massor av gånger, men den här gången kände jag redan från början att blandningen inte var som vanligt och fick en ingivelse att lyfta på torkhuven efter halva tiden. Då kände jag att det nog var bäst att skölja ur. Hon var inte röd. Hon var grön, mossgrön. Jag har nog aldrig varit så nära panik på jobbet och var helt svettig. Grejen är att det inte är helt enkelt att lägga på annan färg efter en hennabehandling, det kanske inte tar, det kan bli nya färgsensationer.
Så vad gjorde du?
– Jag tog fram det rödaste röda jag hade i färgkartan och höll tummarna. Det funkade. Hon blev precis så illröd som hon ville vara. Dessutom var hon cool under tiden jag höll på att få totalt släpp. ”Grönt kanske är det nya röda?”
Efter många år med sax som redskap har penslarna börjat få allt mer utrymme på fritiden. "Jag mår väldigt bra av att måla, det är som en inre resa", säger Lotta Briheim.
Kontinuiteten i yrket har gett bättre presenter än arbetsskador – kundrelationer över decennier.
– Jag har fått träffa så många människor. För mig är det en förmån att få ha kunden i stolen, lägga händerna på lite spända axlar, lära sig känna av och jag tror jag är ganska bra på att lyssna. Många öppnar sig samtidigt som de njuter av att få en klippning och jag tror det är lite lättare när vi är två som inte träffas jämt och ständigt. Ibland får man säga ”jag kan vara din slaskhink idag”. Det finns ingen tystnadsplikt inskrivet i våra yrkesregler, men för mig är det a och o, och självklart något jag ser som ömsesidigt. Jag öppnar mig ju också. Jag skulle så gärna vilja att det blev 5 poäng psykologi i vår utbildning, för det är precis vad vi är många gånger.
Hur länge ska du jobba?
– Åtminstone tre år till, jag har alltid sagt till 65. Vi får se. Jag har aldrig fått godkänt i kursen att säga nej, det kanske börjar bli dags då.
Lotta Briheim med en tavla där hon använt akryl, vatten och diskmedel. "Den fick stå och rinna på högkant, men när jag vände på den kändes det mera rätt, då blev det morgondis!"
