Stanly Ahl vid trumman tillsammans med musikervännerna i Glapack. Från vänster: Sven-Olof Nilsson, Tage Gustafsson, Anders Sjöberg, Ulf Fors, Lennart Larsson och Thore Johansson.
Det är nu nämligen 80 år sedan han fick sitt första durspel. Fyra år gammal var han redan musiktokig, inte så underligt med en släkt full av musiker.
Durspelandet har gått i arv i flera led och när släkten träffades var det sång och musik hela tiden, berättar Stanly.
– När farfar flyttade in i en tvåa var ett piano det första han köpte. Själv kunde han inte spela, det var för att sönerna skulle kunna spela när de var på besök.
När Stanly var ett par år gammal brukade lägenheten i Solstadström vara samlingsplats för bandet hans pappa och farbror startat tillsammans när de övade ett par gånger i veckan.
– Och varenda gång var jag tvungen att plocka fram kastruller och vispar som jag satt och spelade på. Fick jag inte det blev jag galen, berättade min mamma, säger Stanly.
Men åter till durspelet då. Den historien börjar med en släkting som arbetade som hembiträde på Gränsö slott.
– Hon upptäckte det här lilla durspelet som ingen använde och frågade friherre Fleetwood om hon fick låna det till mig.
Men något lån blev det inte, Stanly fick i stället durspelet och var fullt besluten om att lära sig att spela.
– Jag tränade och tränade och tränade, säger han.
Vilken roll har musiken spelat i ditt liv?
– Åh, den har varit jätteviktig!
Durspelet byttes ut mot dragspel i Västervik accordion club, där Stanly spelade fram till 13-årsåldern.
– Men sen blev det töntigt med dragspel, då kom ju rockmusiken.
Det skulle dröja omkring 50 år innan han till slut tog upp durspelet igen. Då hade Stanly varit pensionär ett tag och hustrun Helga kom med idén att han kanske skulle börja spela igen. Det visade sig vara ett lyckokast och han gick från durspelssmederna till att bli en del av orkestern Västerviks glapack.
De senare är just nu ute på en turné på kommunens äldreboenden, men Stanly själv har fått ta en paus på grund av sjukdom.
Virvelrumman ärvde Stanly av sin farbror och trummandet är något han tagit upp på senare år. "Det är så jädra roligt. Det blev som en renässans."
Vid ungefär samma tidpunkt som han återupptog musiken började han också engagera sig i Psykiatriska museet ute på Gertrudsvik. Det var här han tillbringade en stor del av sitt arbetsliv, på Sankta Gertruds sjukhus, som sedan blev Norra sjukhuset, som skötare och senare överskötare.
Funderade du aldrig på att satsa på musiken som yrke?
– Nej, jag trivdes så bra inom vården. Jag ville satsa på jobbet för jag tyckte det var så roligt.
Jobbet på det dåvarande mentalsjukhuset fick han tack vare sina föräldrar, som var anställda där. Han började som feriearbetare i ungdomen.
– Innan dess åkte jag runt på springschas på cykel och levererade mjölk. På det tjänade jag 220 kronor i månaden. Som vårdare fick jag dubbelt så mycket. Man var ju kung! säger Stanly och skrattar.
Det gamla durspelet fungerar fortfarande, Stanly har sett till att renovera det.
Senare träffade han hustrun Helga och tillsammans fick de sonen Michael. Helga hade rötterna i tyska Bayern, men med en mor som älskade Sverige och ville att dottern också skulle få uppleva landet.
Helga flyttade in hos sin mammas väninna i Västervik och när hon träffade Stanly blev hon kvar här.
– När vi först träffades hade jag inte en aning om att hon var från Tyskland. Hon pratade perfekt svenska, trots att hon inte varit här så länge.
När Helga gick bort blev engagemangen i både musiken och i museiverksamheten förstås ännu viktigare för Stanly.
Men han hade också turen att möta kärleken igen i Christina. Han räknar efter och kommer fram till att de nu har varit tillsammans i 17 år.
Stanly Ahl spelar en bit på durspelet han fick som fyraåring. Han firar alltså 80 som durspelare.
Trumman ville Stanlys farbror att han skulle ha. "Han hörde mig väl när jag satt och slog på mina kastruller som liten", skrattar Stanly.