Vi träffas hos Bo och Ann-Marie Stenhammar mitt i Källvik. Här har det dukats upp med frukt, kaka och kaffe. På plats är flera av de församlade som bidragit till boken med sina minnen och framförallt sina texter. Vi sitter på coronaavstånd. Det känns väldigt 2020.
Men... För att kunna landa i nutiden måste vi söka oss bakåt.
1872 blev Källvik en brunnsort på riktigt. Det var i och med byggandet av badinrättning och även en salong för samkväm. Senare tillkom bland annat hotell och Societetshuset. Men brunnen hade använts under lång tid innan dess av ortsbefolkningen.
Att dricka brunn var högsta mode på den här tiden. Brunnsorterna blev samlingspunkter där de ur de högre samhällsklasserna samlades om somrarna. Där fanns de som jobbade på orten, och det fanns herrskap, ofta tydligt uppdelade. Trakten blomstrade under somrarna när sommargäster kom med välkommet kapitaltillskott.
Så var det under många år. Men sen kom Andra världskriget och ändrade allt. Det är en tid före, och en efter, vilket man också tagit fasta på i boken "Sorglösa brunnsminnen – Berättelser om Källvik", som nu är färdigställd.
Första delen handlar om Källviks förkrigshistoria, andra delen om tiden efter. Namnet Sorglösa brunn har koppling till Povel Ramel förresten, han tillbringade många somrar i området och satte upp revyer. Sorglösa brunn är en sång i tredje Knäppupp-revyn. Källviks historia är fylld av kändisar, mer går att läsa på www.kallvik.se, som är samfällighetens hemsida.
Nu är vi tillbaka i nutiden. UIf Durling, som är redaktör för det hela, tände på alla cylindrar när Bo Stenhammar kom med en gammal dagbok som visade sig tillhöra en av de "utevärdinnor" som var anställda under Facit-tiden. Värdinnorna anordnade allsångskvällar och allehanda trevligheter för de anställdas familjer.
Efter kriget blev det nämligen så att stiftelsen bakom Facit hakade på den så populära idén om "husmorssemester". De lät det anställdas fruar och barn bo på i Källvik, när männen jobbade på fabriken. Källvik gick från övre medelklassnöje, till att bli mer "folkligt", om uttrycket ursäktas.
Minnena från den tiden är fortfarande många. Tolv kapitel har det resulterat i, alla med olika hågkomster och historiska källor som grund.
Ulf Durling minns tiden efter kriget, han var ung pojke då.
– Efterkrigstiden innebar också ett abrupt slut på det tydliga klassamhälle som funnits innan kriget. Det märktes här så klart. Det var liksom två världar som fick samsas helt plötsligt, minns han.
Bo Stenhammar har funnits med i bakgrunden när Ann-Marie Stenhammar skrivit om bland annat "husmodersdelen" av historien.
– Det är fruktansvärt intressant, jag skulle nog kunna skriva en bok om just det, skrattar hon.
Bo berättar om områdets karaktär, som gått från ett slags öppen park, till som i dag, när de privata sommarparadisen skärmar av sig från varandra. Det är synd, tycker han som upplevt något annat. Hans föräldrar drev pensionatet under många år.
Charlotte Klingbergs kapitel handlar om Månbacken, det hus som den inte helt obekante målaren Gottfrid Kallstenius lät uppföra och som hon fortfarande bor i om somrarna. Kapitlet är kryddat med sommarminnen, det ena låter härligare än det andra.
Det handlar mycket om somrarna, det var då området levde upp. Det kan Birger Rydberg vittna om, och gör det också i sitt kapitel.
– Man såg vilka av oss som var bofasta i Källvik, vi hade jordkällare. Sommargästerna behövde inte det, de handlade av de som odlade, säger han.
Han har skrivit om Källvik året om, eftersom han antog att ingen annan skulle göra det.
– Jag minns att jag grät när jag vinkade av mina sommarkompisar, det var sorgligt när de åkte igen. Nu när jag är pensionär är det lite tvärtom, det är skönt när det blir lugnare efter hösten, säger han med ett leende.
Boken har haft rykande åtgång. Än är det oklart om det blir en andra tryckning. Förhoppningen är att kunna berätta om tider som flytt.
– Men också, om man får ha lite högre pretentioner, kan livet här säga något om samhällets utveckling. Området har alltid varit speciellt, säger Ulf.
Povel Ramel höll med:
Redan hägrar första pausen som efterlängtad lön.
Dagen är varm men skön,
punschen står immig i flacongen,
och musiken, även om den därefter klingar tunn,
har en viss karaktär
som ger särskild atmosfär
åt Sorglösa Brunn."
