Lovisa Larsson Lamprecht är ordförande i Hultsfred brukshundklubb, som har sin verksamhet i Kalvkätte utanför Hultsfred. "Föreningslivet gynnar alla", säger hon.
Träningsplanen i Kalvkätte, strax utanför Hultsfred, är när vi ses täckt av snö. Det hindrar inte 3,5-åriga Stella från att visa upp sina agilitykonster. Hon springer slalom, ställer sig på två ben och belönas slutligen med godis och pussar.
– Stella är mitt främsta intresse. Vi kör agility ihop och vi umgås varje dag, säger Lovisa Larsson Lamprecht.
Sedan ett år tillbaka är 27-åringen ordförande i Hultsfred brukshundklubb, som har runt 120 medlemmar.
– Jag har ett jättestort intresse för hundar. Sedan tycker jag att föreningslivet är en viktig del av samhället. För mig känns det viktigt att engagera mig ideellt.
Intresset för hundar har hon haft sedan barnsben.
– När jag var liten hade mina föräldrar hundpensionat och uppfödning av schäfrar som såldes till Försvarsmakten. Vi har alltid haft hund i familjen.
"Stella är mitt främsta intresse", säger Lovisa om sin hund, som är av rasen nederlandse kooikerhondje.
Hennes föräldrar har även drivit ett tropikhus i Björnsholm utanför Gamleby, där familjen också bodde.
– Sedan flyttade vi till Locknevi utanför Vimmerby när jag var 14.
Numera bor Lovisa i byn Knabbarp utanför Vimmerby. Förutom engagemanget i brukshundklubben sitter hon i styrelsen för Tjejjouren Madicken, som riktar sig till tjejer i åldern 12–25 år i Vimmerby och Hultsfred.
– Jag brinner för jämställdhet och feminism och tycker att det är en viktig förening.
Varje måndag turas medlemmarna om att sitta i en chatt där tjejer kan få svar på sina frågor och funderingar. Antalet tjejer som hör av sig varierar.
– Ibland kan det vara en, och ibland är det tio. Det är väldigt olika typer av problem som tas upp också. Ibland kan det vara att någon är arg på sin mamma för någonting, och ibland handlar det om våldtäkt.
På Bullerbydagen i somras var Lovisa på plats för att visa vad Tjejjouren Madicken kan hjälpa unga tjejer med.
Det märks att hon är en driven person – något som uppmärksammades i Vimmerby Tidning redan 2013, när hon gick på Vimmerby gymnasium. Tillsammans med fem andra elever protesterade hon mot bristande elevinflytande. Främst var det flytten av utsparken på gymnasiet som fick bägaren att rinna över.
– Hela mitt sista år på gymnasiet var jag väldigt upprörd på ledningen. Jag gick till rektorn många gånger och var väldigt arg, säger Lovisa med tio års perspektiv på saken.
– Det man gjorde i den åldern kanske inte alltid var helt rationellt. Men jag är ändå stolt över att vi tog tag i det här och sa att vi inte tycker att det är okej. Det var också häftigt att vi faktiskt fick springa ut i kulturskolan sedan. Vi fick igenom det vi ville.
"Vi är trötta på att hela tiden bli överkörda", sa Lovisa (längst till höger på bilden) när hon som 17-åring protesterade mot flytten av utsparken på Vimmerby gymnasium.
Har du alltid varit en engagerad och driven person?
– Jag tror det. När det kommer till någonting som jag brinner för blir jag ganska passionerad och eldig kring det, säger Lovisa som härleder drivkraften till sina föräldrar.
– De har alltid varit engagerade och drivna i det de vill göra, och det kanske smittar av sig.
Till vardags jobbar hon som personlig assistent till en familjemedlem. Samtidigt har hon påbörjat en utbildning i journalistik och medieproduktion på Linnéuniversitetet. Hon siktar på att förverkliga en barndomsdröm om att bli journalist.
– Jag har ganska många bollar i luften, så jag försöker få in plugget i små luckor. Det som kommer först är jobbet.
Sedan tidigare har hon en kandidatexamen i genusvetenskap.
– Jag tog min examen under pandemin.
Lovisa Larsson Lamprecht med hunden Stella.
Hennes främsta intressen är hundar och feminism.
– Att få engagera sig i två föreningar som handlar om hundar och feminism är jättehäftigt. I feminismen brinner jag för att vi måste bekämpa orättvisor.
Hur mycket tid hon lägger på ideellt engagemang kan hon inte svara på, men det handlar om åtskilliga timmar.
– Vissa veckor är det jättemycket att göra, andra är det lugnare. Men jag tänker ofta på föreningarna som jag är engagerad i och hur vi kan förbättras och utvecklas.
I dagens samhälle har föreningar ofta svårt att hitta människor som vill jobba ideellt.
– Utan det ideella engagemanget är det många föreningar som skulle behöva läggas ner. Jag tänker på alla föräldrar som står i kiosker på fotbollscuper eller hockey. Det känns som att man kanske glömmer bort det lite, vad det faktiskt ger.
3,5-åriga Stella är Lovisas första egna hund efter att hon flyttat hemifrån. Här springer Stella slalom mellan mattes ben.
Lovisa menar att vi går mot ett individualistiskt samhälle där många kräver ekonomisk ersättning för att ställa upp.
– Man glömmer kanske bort att det ger jättemycket energi. Du får ut så mycket socialt och du träffar likasinnade. Det ger jättemycket att engagera sig ideellt och vara med i föreningslivet, säger hon och avslutar:
– Jag tänker att man kanske ska försöka fokusera lite mindre på det monetära.
