– Vi bodde uppe i Skillingarum på en bondgård där, min far var dräng och min mor var handmjölkerska, berättar Olle Larsson.
När han var åtta år gick flytten in till Vimmerby, då hans far fått avslag på begäran om lönehöjning. Flytten gick till Per Johans-gården, som låg bakom nuvarande Systembolaget. Där fanns en lagård som Vimmerby Ridklubb etablerat sig i.
– Eftersom jag var intresserad av hästar så gick jag givetvis ner där direkt och började. Jag kan säga att under fyra års tid så red jag nästan varje dag året om, för jag blev så fullständigt fascinerad av det här.
Men när Olle närmade sig 14-årsåldern så satte kroppen stopp för hans stora fritidsintresse. En läkare konstaterade att han inte hade någon muskulatur i ryggen och istället borde ägna sig åt en kraftsport där han kunde bygga muskler. En kompis tog med honom till brottarbaracken och sedan den dagen var han fast.
– Då flyttade jag i princip från lagården där ner till brottarbaracken och efter det har jag inte suttit på en häst. Det är konstigt egentligen, jag som red så fruktansvärt mycket, hästar var mitt allt. Men jag blev så fängslad av det där, säger Olle.
I samma veva så avslutade han sin sjuåriga skolgång. Som 14-åring var det dags att skaffa sig ett jobb. En kompis tipsade om att Vimmerby Tidning sökte springpojkar.
– Jag åkte ner och sa att jag hette Olle Larsson och jag har hört att ni behöver ha en springpojk här. ”Kan du börja i möra?” sa Ingmar Karlsson, chefredaktör på Vimmerby Tidning. Och så blev det.
Det var startskottet på hans yrkeskarriär som grafiker i tryckeriet. Efter ett drygt år som springpojke fick han en lärlingsplats i tryckeriet. Efter åtta år på tidningens tryckeri förde brottningen honom till Örebro.
– Där hamnade jag på ett tryckeri som hette Evangeliepress, de tryckte biblar. Vi tryckte inte biblar på svenska utan vi tryckte på ryska och hebreiska. Jag tryckte på hebreiska och på det här flortunna pappret, det var inte roligt.
Som junior gjorde Larsson bra ifrån sig i brottning.
– Jag blev svensk juniormästare en gång och tvåa två gånger och trea en gång, så där gick det bra. Men sen när jag skulle upp i seniorklasserna så var jag för klen, jag hade inte tränat upp mig tillräckligt hårt.
Efter två-tre år på tryckeriet i Örebro tröttnade Olle Larsson och tänkte att han skulle sadla om till polis. Men han hade inte den grundutbildning som krävdes så han började på Vimmerby folkhögskola. Efter ett år bytte han till en idrottsfolkhögskola och jobbade där efter som gymnastiklärare i Gävle och idrottskonsulent i Närke. 1963 fick han anställning på Svenska Brottningsförbundet och blev kvar där i 23 år, sista sju åren som ordförande för förbundet.
– Jag slutade på brottningsförbundet 1990 och då gjorde jag precis som jag gjorde med ridningen – jag slutade tvärt, jag skulle inte sitta där och säga att det var bättre på vår tid, utan jag lämnade det helt åt sidan.
Nu var det läge att återigen plocka upp hans stora intresse för tryck. I Gränna startade han upp ett tryckerimuseum där han samlade gamla tryckmaskiner. Att Olle Larsson brinner för den gamla tekniken som fanns innan offsettryck slog igenom är tydligt. Idén till att skriva hans självbiografiska bok "Mitt embryo" föddes i att han ville trycka en bok på gammalt vis.
– Jag ville använda den gamla tekniken och bevisa att det går.
